Tänk att yrken kan gå i arv i generationer inom samma familj. Jag kan förstå att det skedde i den gamla världen. Då pappan var bonde föll det sig naturligt att sonen också blev det. Om man var redaktör för en tidning år 1928 ville man sannolikt att ens barn skulle ta över positionen då man pensionerade sig. Ja, ni förstår. Man kan lätt tro att detta är någonting som slutat förekomma, men så är inte fallet. Så är åtminstone inte fallet i min familj. Idag ska jag berätta om min familj och vår envishet vid att arbeta med bergvärme i Stockholm.

Jag växte upp med en pappa som levererade bergvärme i Stockholm. Han brukar säga att han var en av de första att erbjuda den här typen av tjänster. Jag är oerhört tveksam till om det stämmer. Jag skulle till och med vilja hävda att det inte är sant, men det skulle jag aldrig våga säga till honom. Jag skulle heller inte skriva om det här om jag inte visste säkert att han aldrig skulle läsa min blogg. Nåväl, pappa arbetade med bergvärme i Stockholm från mitten av 80-talet och fram till han blev pensionär. Min bror hade det i sina ådror. Han skulle också arbeta med bergvärme i Stockholm, om det så var det sista han gjorde. Jag minns när vi var små. Pappa ville gärna att vi båda skulle åka med, men jag såg inte nöjet i det. Jag förstod inte varför jag, som 10-åring, skulle behöva tänka på bergvärme i Stockholm. Jag skulle ju ändå bli hockeyproffs. Det stod skrivet i stjärnorna.

Brorsan däremot: Totalsåld. Han ville hoppa av gymnasiet för att börja jobba med bergvärme på farsans firma i Stockholm. ”Över min döda kropp” sa mamma som svar på det, och han fick lov att vänta. Jag tror att han började redan dagen efter studenten. Jag minns det eftersom han inte ville dricka så mycket på studentfirandet som han annars hade gjort. Han tog över firman 2009 och har faktiskt gjort ett riktigt bra jobb. Det kan jag med säkerhet säga eftersom jag verkar som revisor på bolaget.

Så varför babblar jag om bergvärme i Stockholm nu? Jo, därför att brorsans tvillingar nu har tagit studenten. Vad tror ni att de valde att arbeta med? Ja, ni gissade rätt. Även nästa generation i vår släkt ska tydligen arbeta med bergvärme i Stockholm.

Är det någon som har erfarenhet av samma släktmässiga yrkesärftlighet? Jag är nyfiken och vill veta mer!

I förrgår var jag på dubbeldejt med min sambo. Paret vi skulle träffa bestod av en gammal klasskompis till sambon och dennes partner. Det var en trevlig kväll och det föll sig liksom naturligt att de skulle prata minnen. Detta gjorde att jag ofta hamnade med Per, som mannen hette. Han var trevlig men inte överdrivet pratglad. Jag undrade flera gånger om det berodde på mig eller om han bara var sådan av naturen. För att bryta isen ställde jag tidigt frågan vad han jobbade med. ”Smiledesign i Stockholm, här borta bara. Väldigt nära” svarade han.

Vad fan kunde det betyda? Smiledesign, i Stockholm? Hur kunde jag ha missat detta uttryck i alla år. Jag förklarade för honom att jag inte visste att Stockholm erbjöd något som hette smiledesign. Han svarade då att detta var en typ av estetisk tandvård som inte funnits sådär superlänge. Det förklarade delvis saken, förstås. Jag måste säga att det är få saker som gör mig så nyfiken som när jag får reda på att folk sysslar med väldigt specifika saker. En gång träffade jag en person som var dart-expert. Detta var förstås i England och hans arbete var alltså att konsulta i Dart. Inte för att han nödvändigtvis var överdrivet duktig själv. Mest för att han hade så otroligt bra koll på pilar. Vilka pilar som var bäst för olika typer av spelare. Jag visste inte ens att det fanns olika typer av spelare. Men nog om Dart och tillbaka till detta smiledesign i Stockholm.

”Vad innebär det att jobba med smiledesign i Stockholm?” frågade jag. ”Är det omväxlande? Vilka är det som vill eller behöver få sina smajl korrigerade? Vad tycker du om mina gaddar?” sa jag och försökte vara rolig. Sedan märkte jag på hans artiga leende tillbaka att jag inte var den första som hade gjort så. Spärrat upp munnen och lutat mig framåt för att sedan skratta åt mitt eget skämt. Han började berätta att det var människor i Stockholm, i väldigt olika åldrar, som sökte sig till smiledesign.

”Men varför?” kastade jag ur mig. Han förklarade att psykisk ohälsa ofta kommer av dåligt självförtroende utseendemässigt. Många människors missnöje med sitt utseende kommer i sin tur av skeva tänder. ”Saken är den att allt fler inser att smiledesign i Stockholm kan lösa ganska stora problem med förhållandevis små medel”. Jag frågade om han, på riktigt, kunde göra en bedömning av mina gaddar och säga vad han hade gjort om han fick fria händer.

Svaret rapporteras nästa vecka.

Slumpen har slagit till igen. Denna gång hade den betydligt större inflytande på mitt liv än den annars haft. Den är märklig, works in mysterious ways, men jag är glad att den hälsar på ibland. Särskilt glad var jag att den kom just då livet kändes som tråkigast. Jag hade arbetat på kontor i min gamla hemstad i alldeles för många år. Mina vänner hade flyttat ut för längesen och den enda glädjen jag hade var att åka iväg på helgerna. Jag brukade i alla fall alltid köpa indisk mat på fredag eftermiddag. Det var då jag sprang på slumpen den här gången.

Slumpen var iklädd min gamla klasskompis Peter. Jag hade inte sett honom på flera år och därför möttes jag av ett förvånat ”Nämen dra åt helvete!”. Det skulle visa sig att Peter arbetade med mattläggning i Stockholm. Förvånande, eftersom jag endast utgick från hur han var i gymnasiet. Hur ser mattorna egentligen ut i Stockholm och det är ”Shot-Peter” som arbetade med mattläggningen? Jo, tydligen ganska bra. Han sa att han arbetade på ett av de bästa företagen inom mattläggning i Stockholm. Förklarade att de hade fått väldigt mycket arbete som kom in. Jag hade aldrig någonsin reflekterat över att arbeta med mattläggning i Stockholm, och ändå blev jag avundsjuk. I hans liv hände det i alla fall något. Och hur kul hade det inte varit att testa på att bo i huvudstaden någon gång?

Efter att ha talat om Shot-Peters arbete med mattläggning i Stockholm bytte vi fokus. ”Hur går det för dig då, med allt?” frågade han. Jag funderade i ett par sekunder och funderade på vad jag skulle svara. Det naturliga hade kanske varit att säga att ”det är fint” för att inte gå djupare in på något. Jag valde att gå den andra vägen: 

• ”Det är rätt segt faktiskt. Jag har inte någon superstimulerande vardag direkt. Jag blev avundsjuk när du sa att du jobbade i Stockholm med mattläggning, det kanske säger något.”

Han dunkade mig på axeln och sa att jag inte ska förringa att jobba med mattläggning i Stockholm. ”Det är mer stimulerande än vad man kan tro, ska du veta! Du borde komma upp och testa”. Jag var lite osäker på vad som just hade skett. Jag tror att vårt samtal hade mynnat ut i ett jobberbjudande. Det skulle visa sig att det var precis vad som hade skett. Jag tog hans telefonnummer och lovade att ringa inom ett par dagar när jag funderat på saken. Jag ringde och det hela gick väldigt fort.

Nu har jag jobbat med mattläggning i Stockholm i 6 arbetsdagar. Det känns fint hittills.

Tack slumpen!

Jag satt på en middag med ett par vänner i fredags. Vi diskuterade allt mellan himmel och jord. Mestadels blev det fotboll, världspolitik, pandemi och andra stora ämnen. För en stund dök vi däremot ner i det mesta vardagliga av samtalsämnen. Vi började tala om våra arbeten, och skämtade om vem som hade viktigast respektive minst viktigast jobb. Alla föreslog att deras egna jobb var viktigast, så även jag. För er som inte har hängt med på vad jag arbetar med så levererar jag väderskydd i Stockholm. Väderskydd, i detta sammanhang, är sådant som använder vid byggarbeten i Stockholm. Helt enkelt för att skydda bygge och byggarbetare mot väder, vilket namnet ju antyder.

Hur som helst så mötte jag mothugg. ”Haha, skulle du ha det viktigaste jobbet?!” sa en av mina vänner. ”Väderskydd i Stockholm lär väl knappast vara viktigare än att se till att verksamheten på banken fungerar felfritt”. Det finns mycket att hänga upp sig på i det oerhört obegåvade uttalandet: 1) Väderskydd i Stockholm är det som på många sätt gör att byggarbeten ens kan ske i staden året om. Jag får anledning att återkomma till detta senare. 2) Det är historiens största överdrift att säga att det skulle vara min vän som gör så att  hjulen i bankens verksamhet är i rullning. Jag tycker att det låter som att det enda han gör är att ta tidig helg och smita undan från sina plikter. 3) Jag är medveten om att banker är oerhört viktiga för att samhället ska fortsätta fungera. Jag är dock tveksam till att man kan säga att detta är det ohotat viktigaste jobbet av alla. Särskilt inte som vår tredje vän, som vid tillfället satt tyst, arbetade som läkare. Där ligger kanske till och med mitt arbete med väderskydd i Stockholm i lä.

För att räta ut eventuella frågetecken om väderskydd i Stockholm tänkte jag här säga vad jag sa till dem. Ett bygge och en byggnadsställning måste ha skydd för att inte skapa onödiga risker. Om man struntar i väderskydd i Stockholm - eller för all del använder sig av ett skydd som inte är tillräckligt hållbart – så riskerar man äventyra både fastigheten, byggnadsställningen och, inte minst, personalen som arbetar på bygget. Sverige är, under stora delar av året, ett land med hårt klimat. Det skulle vara svårt att hålla igång de många byggarbetsplatserna om det inte fanns företag som levererade skydd.

Jag fortsätter på samma tema som jag tragglat om de senaste veckorna. Det är väl, som någon sa, en slags medelålderskris det är tal om. För er som inte har hängt med så kan jag berätta att det handlar om återblickar. Återblickar till perioder av mitt liv som jag ser som särskilt värdefulla för mig. Perioder som format den jag är idag, och så vidare. Jag gör det till stor del med ett själv-terapeutiskt syfte. Om några av er finner detta intressant så ser jag det som en bonus.

Den här veckan tänkte jag droppa något som för många kommer ses som en karriärmässig bomb. Jag arbetade under ett års tid som målare i Huddinge och omkringliggande stadsdelar. Japp, så är det. Det var en period där jag gick upp varje morgon och åkte mellan olika fastigheter för att vara Huddinges bästa målare. Ja, jag tyckte i alla fall att jag var den bästa målare i Huddinge på den tiden. Men kom då ihåg att jag ibland har större ego än Zlatan.

Jag började arbeta som målare i Huddinge när jag var runt 25-26 år. Det var en polare från gymnasiet som fick mig in på det. Han hade arbetat på firman länge. Jag, som aldrig hade arbetat med något liknande, var förvånad över att jag ens gavs chansen. Men chansen att bli målare i Huddinge dök upp, och jag tog den. Det gick faktiskt förvånansvärt bra. Visst, det var tufft att vara helt grön i början. Jag minns att snacket om färg var oerhört förvirrande. Min chef berättade för mig att färglära var det första jag behövde ägna mig åt för att jag skulle fixa jobbet. ”Allt handlar om kulör” var ett mantra som han ofta och gärna upprepade. Jag lärde mig färg och jag lärde mig tillslut penslar och rollers. Det fanns en jävla massa olika, och skulle man bli Huddinges bästa målare var man tvungen att lära sig alla.

Det känns kanske lite snopet att jag ”bara” jobbade som målare i Huddinge under ett år. Jag menar, eftersom jag var så noga med att lära mig allt så mycket. Det är dock ingenting som jag ser som negativt. Nu vet jag hur jag sköter mina egna måleriprojekt. Jag vet dessutom att jag faktiskt kan lära mig något från grunden och bli bra på det om jag bara vill.