Om brandtätning

Fileas hade aldrig riktigt reflekterat över hur det skulle vara att bygga ett hus. Det var inget konstigt med det. Han hade knappt bott i ett. Under 10 år av sitt liv hade han bott i skogen, i ett tält och sedan under en tall – då tältet inte längre stod pall. Först nu hade han återvänt till staden, till civilisationen. Husbyggen var knappast det som han behövde där och då. Där och då skulle han dock ges ett jobb inom det. Det var nämligen där behovet fanns.


Närmare bestämt skulle Fileas arbeta med en särskild aspekt av husbyggen. Ännu närmare bestämt skulle han arbeta med brandtätning. Det var ett begrepp som han aldrig tidigare hört, inte ens innan han tog sitt pick och pack och flyttade till skogs. Brandtätning var dock ett bra ord, ansåg han. Detta eftersom det var ett ord som redan i uppbyggnaden vittnade vad om vad det handlade om. Brandtätning = Man tätar någonting för att det inte ska ta brand. Denna uppfattning var nära sanningen till vad han skulle arbeta med sedan. Väldigt nära, faktiskt.


Så, där var han plötsligt en morgon. Kaffet hade knappt svalnat i magen innan han stod uppradad på sin första arbetsdag på över ett decennium. Brandtätning alltså, det hade han inte väntat sig. Han såg sig om bland de som tydligen skulle vara hans kollegor. De var långa, korta, tjocka och smala. De var, som hans pappa hade sagt om han var i livet och närvarande, multiformade.


Men arbeta med brandtätning, de kunde de verkligen göra. Jovisst, Fileas hade nog aldrig känt sig som en sådan novis någonsin. Då räknar han med de första dygnen i skogen när han knappt visste av och definitivt inte till. Nej, då var han vilse men nu var han arbetade med brandtätning var han, om möjligt, ännu mer ”lost”.


Det var tur att kollegorna i alla fall var trevliga. För de var de verkligen. Alfred hette en person som red fram på häst redan första timmen. Hästen var gigantisk och lite skrämmande medan Alfred var en kortlagd man. Han hälsade honom välkommen och gjorde klart att det minsann var han som arbetat med brandtätning längst. Lite självgott kunde Fileas tycka men han lät den nye kollegan hållas. Kunde han brandtätning så bra skulle han gärna få lära ut ett och annat. Ingenting i Fileas värld gjorde honom mer nervös än att vara utan kunskap.


Brandtätningen drog igång.


Vad SBA betyder

SBA kunde stå för nästan vad som helst, tänkte Henry. Hur många ord fanns det inte som började med just de bokstäverna. När han tittade på bokstäverna tyckte han där och då att de måste vara de mest populära, utan tvekan. SBA kunde stå för Sunes Buljongartefakter. Det kunde stå för Sola, bada och annat. För att inte tala om att SBA också kunde stå för Sommar, badbrallor och astronomi. Ni ser ju, Henry hade inte fel. Inte den här gången heller.


Däremot kände han att han hade velat vara lite mindre ängslig. Bara för att han var ny på arbetsplatsen kunde väl ingen tro att han skulle kunna alla arbetsuppgifter. Ja, än mindre att han skulle veta precis vad alla förkortningar betyder. SBA, vem bryr sig om huruvida han visste vad det betydde just där och då?


Så tänkte Henry angående SBA i några sekunder. Sedan ändrade han sig. Tanken tog vägen någon helt annanstans. Tänk om SBA inte betydde Sommar, badbrallor och astronomi. Tänk om det var av en helt annan betydelse som han ännu inte hittat. Så kunde det förstås vara. Det kunde mycket väl vara så att bokstavsföljden var av större betydelse. Någonting han tvunget skulle känna till.


Svimfärdig, bakfull och alldaglig kände han sig där han stod och läste de tre bokstäverna på anslagstavlan. Till sin förskräckelse såg han nu att det stod ett par andra ord ovanför SBA. Det stod nämligen ”Glöm inte!” och sedan SBA med stora bokstäver. Det var till och med ett utropstecken i slutet. Vad var det som var så viktigt att man inte fick glömma det? Detta kunde Henry inte för sitt liv förstå. Han kunde verkligen inte få ihop det.


Där stod han alltså. Han hade arbetat på kontoret i ungefär en arbetsdag och 2 timmar. Inte hade han lyckats komma nära någon heller. Lite småsnack i lunchrummet var det närmaste han dittills kommit. Och då talade de absolut inte om SBA. De pratade fotboll trots att Henry själv inte alls hade något idrottsintresse. Han ville bara passa in. Nu med facit i hand tänkte han att han borde ha frågat om SBA istället. Då hade han inte behövt stå där som ett fån nu.


Han funderade över ytterligare kombinationer i några minuter till. Tänkte att han nog måste sett ganska dum ut för förbipasserande. En av dessa var Terese från ekonomiavdelningen. Hon gav svar på tal ganska snabbt:


  • ”Jaså nu ska vi prata om systematiskt brandskyddsarbete igen ser jag. Ja, SBA alltså” sa hon och gick därifrån.


Skönt!


Frågor om fasadrenovering i Stockholm

Frågorna lät inte vänta på sig. Jens hade bara varit hemma i 3 timmar när det stod klart att en hel frågekommitté skulle komma på besök. Det var jul och allt han ville var att ta det lugnt. Men nu skulle hela släkten samlas och fråga ut honom, hemvändaren. Hur var det egentligen att jobba med fasadrenovering i Stockholm? Är huvudstaden så stor som det ryktas om. Det var nog bara 2 i hela släkten som ens varit söder om Sundsvall så att nyfikenheten var stor kunde kanske förstås. Det gjorde det inte mindre frustrerande.



Det var Marie-Louise som ställde frågan. Jens äldsta kusin. Hon hade alltid varit lite speciell så han lät besvara frågan utan att dumförklara den. Vad var roligast med fasadrenovering i Stockholm? Han fick tänka i några sekunder för att ens komma på en vinkel att besvara den genom.


  • ”Ja, bra fråga” ljög han. ”Det är väl ett antal olika saker skulle jag säga. Dels är det förstås den fina staden Stockholm och sedan är fasadrenovering förstås väldigt kul, tycker jag. Det har jag ju vetat förut. Eftersom jag har arbetat med det i 15 år bara på en annan ort..”


Det var lite omedvetet eftertryck i den sista meningen men han tror inte att kusinen tog upp. Även om mamma Karin sparkade till honom lite lätt på vänsterbenet under bordet. Nu skulle han vara trevlig. Folk var faktiskt bara nyfikna på hans liv och yrke inom fasadrenovering i Stockholm. Han fick stå ut med den här frågestunden, och fortsatte därför:


  • ”En annan sak som är kul med fasadrenovering i Stockholm är mitt team. Jag känner verkligen att jag hamnat rätt där och det känns väldigt bra. Det har förstås inte så mycket med varken fasadrenovering eller Stockholm att göra men det bidrar ändå. Jag kände mig väldigt välkommen direkt och det var väldigt fint. Flera av oss är i samma ålder och vi umgås även privat.”


Han sneglade åt höger för att se hur mamma reagerade och möttes av ett stort stolt leende, med en efterföljande klapp på kinden. Det där gick tydligen hem. Ja, sedan fortsatte frågorna och det var förbaskat tydligt att många av släktingarna förberett frågor på förhand. Jens förstod inte hur intressant det kunde vara med fasadrenovering i Stockholm – och hans vardag – men han lät tålmodigt svara på spörsmålen.


Familjens plankbord

”Plankbordens tid är kommen”. Hasse trodde aldrig att han skulle få uttrycka de där orden men så var nu fallet. Det var en ny verklighet de befann sig i. Ja, alla människor var förstås mer eller mindre delaktiga i den nya trenden men särskilt Hasse och hans familj. De byggde nämligen plankbord.


  • ”Allt slit vi stått ut med. Blod, svett och tårar som bidragit till byggandet av våra plankbord. De som nu har kommit att bli Sveriges alla främsta..”

  • ”Nordens!” avbröt Susanne till skrattande bifall från övriga familjemedlemmar.


Hasse skrattade också och höjde sitt glas mot sin kära svägerska. ”Ja, Nordens bästa plankbord. Det är tamejfan vad vi producerar här” sa han också sänkte både glaset och tonläget.


Han hade nu kommit till den del av talet som för honom var allra mest känslosam. Den del som handlade om hur han kommit att lära sig den bransch som hans far en gång varit ledande inom. Plankbord hade, en gång i tiden, inte bara varit modernt utan också det folk hade mest. Hasses pappa fick aldrig slut på ordrar. Han levererade plankbord till alla i hela bygden och i byggder runt omkring, för den delen.


När han gått ur tiden för snart 30 år sedan var det dags för sonen att överta verksamheten. Plankbord skulle nu bli hans ansvar, hans profession. Det skulle bli Hasses ansvar att leverera de bästa plankborden och han som skulle ta det till nästa nivå. Inte bara de bästa i området från vilket han kom, utan de bästa i hela riket – ja, kanske till och med Norden.


Hårt arbete och samarbete i familjen, och en förädling av byggkonsten kring plankbord, hade tagit dem till där de idag var. Hasse fick ta en liten paus och blunda för att koncentrera sig. En tår började formas i hans ögonvrå och unisona snyftningar hördes från den lyssnande massan nedanför scenen.


  • ”Det är så.. Det är så himla fint att få bygga plankbord med er, kära familj. Kära medarbetare och kära vänner. Ni är det finaste som hänt mig i livet och jag ser fram emot många år av samarbete framöver. Jag hoppas att ni känner samma sak. Skål för våra plankbord, skål för vårt företag och skål för framtiden tillsammans!”


Glas restes mot skyn i hela lokalen. Unga som gamla torkade sina ögon mot ärmarna och alla såg fram emot en storslagen fest utan några större överraskningar. Denna sista önskan fick de dock inte uppfylld.


Mer om familjens plankbord och om festen nästa vecka!


Hugos begravningsblommor

Innan Jens och Kristina fick barn visste de inte alls vad de kunde vänta sig. De var båda ensambarn och hade därför inga syskonbarn eller småsyskon att ha erfarenhet av. Inte heller hade några av deras vänner skaffat kids ännu. De var, med andra ord, helt gröna och fick helt enkelt ta föräldraskapet som det kom, även om det var läskigt.


Vi spolar fram tiden till när deras äldsta son är 5 år och kan här avslöja att allt har gått bra. De har nu två barn, varav den yngsta inte ens fyllt 2 år ännu. Det är nu när vi besöker familjen som det första stora traumat har inträffat.


Marsvinet Hugo har dött, endast 1,5 år gammal. Vide, sonen, är förstörd och en begravning ska hållas för djuret i trädgården. Allt ska ske i enlighet med hur en människojordfästelse sker, ja eftersom Hugo varit så älskad. Vide önskar begravningsblommor, för sådana hade han sett på farfars begravning året innan.


Jens och Kristina tittade på varandra när de fick förslaget, eller kravet som det egentligen var. Var det inte lite överdrivet att köpa dyra begravningsblommor för att begrava ett marsvin? Kunde det verkligen motiveras ur en ekonomisk synvinkel? De tänkte att de kanske kunde köpa andra typer av blommor och sedan hävda att de var begravningsblommor. Denna lösning hade två stora motargument.


För det första:


Vide må vara 5 men han är en vaksam gosse. I hans värld så ser begravningsblommor ut så som de gjorde då farfar begravdes. Stora och vackra blomsterarrangemang i vitt och rött, precis som han önskat sig. Föräldrarna skulle alltså behöva skaffa likadana begravningsblommor för Hugos jordfästelse. Annars kunde de räkna med att inte vara omtyckta i några månader. Det ville de inte genomlida igen. Det räckte med att bilen gick sönder då de skulle åka till Skara Sommarland i somras. Det var verkligen en hemsk upplevelse. Nej, skulle det bli begravningsblommor alls så skulle det bli sådana som grabben förväntade sig. Det fanns inga mellanting.


För det andra:


Den moraliska aspekten måste alltid vägas in. Om, och jag säger verkligen OM, föräldrarna skulle välja att komma på en egen billigare lösning på begravningsblommor – ja, då skulle de inte kunna se sig själva i spegeln på lika lång tid som Vide hade varit sur på dem om de vägrade.


Med andra ord fanns bara ett alternativ. Det skulle bli dags att än en gång åka och köpa ett stort arrangemang med begravningsblommor. Denna gång för att begrava ett marsvin. Det finns något poetiskt och vackert över det också.


Hur ser ni på detta scenario? Tankar om begravningsblommor eller moral? Jag tar emot alla tankar med öppna armar!