”Plankbordens tid är kommen”. Hasse trodde aldrig att han skulle få uttrycka de där orden men så var nu fallet. Det var en ny verklighet de befann sig i. Ja, alla människor var förstås mer eller mindre delaktiga i den nya trenden men särskilt Hasse och hans familj. De byggde nämligen plankbord.

• ”Allt slit vi stått ut med. Blod, svett och tårar som bidragit till byggandet av våra plankbord. De som nu har kommit att bli Sveriges alla främsta..”

• ”Nordens!” avbröt Susanne till skrattande bifall från övriga familjemedlemmar.

Hasse skrattade också och höjde sitt glas mot sin kära svägerska. ”Ja, Nordens bästa plankbord. Det är tamejfan vad vi producerar här” sa han också sänkte både glaset och tonläget.

Han hade nu kommit till den del av talet som för honom var allra mest känslosam. Den del som handlade om hur han kommit att lära sig den bransch som hans far en gång varit ledande inom. Plankbord hade, en gång i tiden, inte bara varit modernt utan också det folk hade mest. Hasses pappa fick aldrig slut på ordrar. Han levererade plankbord till alla i hela bygden och i byggder runt omkring, för den delen.

När han gått ur tiden för snart 30 år sedan var det dags för sonen att överta verksamheten. Plankbord skulle nu bli hans ansvar, hans profession. Det skulle bli Hasses ansvar att leverera de bästa plankborden och han som skulle ta det till nästa nivå. Inte bara de bästa i området från vilket han kom, utan de bästa i hela riket – ja, kanske till och med Norden.

Hårt arbete och samarbete i familjen, och en förädling av byggkonsten kring plankbord, hade tagit dem till där de idag var. Hasse fick ta en liten paus och blunda för att koncentrera sig. En tår började formas i hans ögonvrå och unisona snyftningar hördes från den lyssnande massan nedanför scenen.

• ”Det är så.. Det är så himla fint att få bygga plankbord med er, kära familj. Kära medarbetare och kära vänner. Ni är det finaste som hänt mig i livet och jag ser fram emot många år av samarbete framöver. Jag hoppas att ni känner samma sak. Skål för våra plankbord, skål för vårt företag och skål för framtiden tillsammans!”

Glas restes mot skyn i hela lokalen. Unga som gamla torkade sina ögon mot ärmarna och alla såg fram emot en storslagen fest utan några större överraskningar. Denna sista önskan fick de dock inte uppfylld.

Mer om familjens plankbord och om festen nästa vecka!