Innan Jens och Kristina fick barn visste de inte alls vad de kunde vänta sig. De var båda ensambarn och hade därför inga syskonbarn eller småsyskon att ha erfarenhet av. Inte heller hade några av deras vänner skaffat kids ännu. De var, med andra ord, helt gröna och fick helt enkelt ta föräldraskapet som det kom, även om det var läskigt.

Vi spolar fram tiden till när deras äldsta son är 5 år och kan här avslöja att allt har gått bra. De har nu två barn, varav den yngsta inte ens fyllt 2 år ännu. Det är nu när vi besöker familjen som det första stora traumat har inträffat.

Marsvinet Hugo har dött, endast 1,5 år gammal. Vide, sonen, är förstörd och en begravning ska hållas för djuret i trädgården. Allt ska ske i enlighet med hur en människojordfästelse sker, ja eftersom Hugo varit så älskad. Vide önskar begravningsblommor, för sådana hade han sett på farfars begravning året innan.

Jens och Kristina tittade på varandra när de fick förslaget, eller kravet som det egentligen var. Var det inte lite överdrivet att köpa dyra begravningsblommor för att begrava ett marsvin? Kunde det verkligen motiveras ur en ekonomisk synvinkel? De tänkte att de kanske kunde köpa andra typer av blommor och sedan hävda att de var begravningsblommor. Denna lösning hade två stora motargument.

För det första:

Vide må vara 5 men han är en vaksam gosse. I hans värld så ser begravningsblommor ut så som de gjorde då farfar begravdes. Stora och vackra blomsterarrangemang i vitt och rött, precis som han önskat sig. Föräldrarna skulle alltså behöva skaffa likadana begravningsblommor för Hugos jordfästelse. Annars kunde de räkna med att inte vara omtyckta i några månader. Det ville de inte genomlida igen. Det räckte med att bilen gick sönder då de skulle åka till Skara Sommarland i somras. Det var verkligen en hemsk upplevelse. Nej, skulle det bli begravningsblommor alls så skulle det bli sådana som grabben förväntade sig. Det fanns inga mellanting.

För det andra:

Den moraliska aspekten måste alltid vägas in. Om, och jag säger verkligen OM, föräldrarna skulle välja att komma på en egen billigare lösning på begravningsblommor – ja, då skulle de inte kunna se sig själva i spegeln på lika lång tid som Vide hade varit sur på dem om de vägrade.

Med andra ord fanns bara ett alternativ. Det skulle bli dags att än en gång åka och köpa ett stort arrangemang med begravningsblommor. Denna gång för att begrava ett marsvin. Det finns något poetiskt och vackert över det också.

Hur ser ni på detta scenario? Tankar om begravningsblommor eller moral? Jag tar emot alla tankar med öppna armar!

En restaurangs kassasystem är navet i hela verksamheten. Detta behöver jag förstås inte säga till människor som arbetar eller har erfarenhet av att arbeta i branschen. Nej, ni alla är förstås helt på det klara med vad ett kassasystem betyder för en restaurang. Eller i alla fall vad ett välutformat och smidigt kassasystem kan betyda för en restaurang.

Vad man däremot kan konstatera är att inte alla verksamheter har sådan lyx. Många kämpar fortfarande med utdaterade, buggiga och undermåliga system. Det är väldigt synd, för att inte säga extremt onödigt. Nu när vi kommit till en sådan framtid som möjliggör för alla restauranger att ha goda kassasystem – varför vänta? Detta kan faktiskt göra mig lite frustrerad.

Ni känner mig vid det här laget. Jag arbetar med exklusiv mat och höga priser. Däremot kan jag se lika stor njutning i att gå och köpa en varmkorv nere på hörnet. Kassasystem för restaurang är lika viktiga var man än kommer. Faktum är att man skulle kunna argumentera för att ett fint utvecklat kassasystem nästan är viktigare för en liten restaurang. Här är varför:

Gäster som kommer och äter hos mig sitter vid sitt bord i närmare 3 timmar. Vi har dessutom bara 10 bord. Att betala hos oss är därför inget som sker så jättemånga gånger på ett dygn. Om man däremot talar om mina restauranger, som hamburgarstället nere på gatan, så brukas kassasystemet många gånger i timmen. Det är därför oerhört viktigt att man förser sin verksamhet med ett system som fungerar bra. Annars skapas lätt irritation bland gäster såväl som bland personal.

Ett gott exempel på när en restaurang inte hade valt ett bra kassasystem var vid en matmarknad jag besökte. Det var lång kö som grundades i alldeles fantastiska langos. Kön blev längre och beställningarna fler. Tyvärr följde inte leveransen i samma tempo. Människor fick vänta i 1,5 timme. Vet ni varför? Därför att kassasystemet restaurangen hade valt hängde sig precis hela tiden. Det lämnade minst sagt mycket att önska.

Sedan vi skaffade Nordens bästa kassasystem till vår restaurang har allt flutit på väldigt smidigt. Det var nog den bästa investeringen jag någonsin gjort. Då talar jag om både privata investeringar och investeringar i verksamheten. Mycket, mycket bra av oss. Där ska jag inte ta mest cred heller. Det var min kollega på restaurangen, Susanna, som promotade ett nytt kassasystem. Efter lång tids övertalning gav jag med mig.

.. som tur var!

Vi kör på i samma spår och takt som sist. Senast ni hörde från mig om trappstädning i Stockholm hade vi frågestund. Ni ställde frågor om denna, enligt många, oväntade tid i mitt liv och jag besvarade desamma. Eftersom mångas frågor om trappstädning i Stockholm inte tycks ha besvarats är jag nu här igen för att återgälda er. Samma sak gäller idag; Om du saknar svar på din fråga: Ställ den i en kommentar! Jag ska försöka besvara alla era spörsmål innan jag lägger tiden inom trappstädning i Stockholm bakom mig.

Med det sagt.

Ville du alltid arbeta med trappstädning i Stockholm?

Det skulle jag kanske inte säga. Jag sökte jobb i Stockholm och att det blev just trappstädning var mer än slump än något annat. Jag är dock väldigt nöjd med just den här slumpen. Det var ett roligt jobb. Arbetsuppgifterna var OK. Jag fick jobba med kroppen, vilket jag älskar. Jag fick också äran att arbeta med en massa kollegor som jag uppskattade starkt. Vissa av de jag arbetade med trappstädning i Stockholm tillsammans umgås jag än idag med. Det är väl fint?

Men återigen; nej, det var väl inte så att jobbet var den primära anledningen till att jag sökte mig till huvudstaden.

Rekommenderar du andra att jobba med trappstädning i Stockholm?

Stockholm är rikt på trapphus och trappstädning är därför en mycket efterfrågad tjänst. Jag skulle absolut rekommendera personer som vill till staden att testa på detta yrke. Det är givande och man kommer ganska lätt in i processen. Det är i alla fall min upplevelse. Man ska komma ihåg att det finns många sommarjobbare som är i ungefär samma ålder. Många som, som jag hade, nyligen gått ur gymnasiet och sökt sig bort. Då är trappstädning i Stockholm helt optimalt.

Varför slutade du med trappstädning i Stockholm?

Det var aldrig tanken att jag skulle syssla med det särskilt länge. Min plan var bara att ta jobbet en kort period, över sommaren ungefär. Det landade i att jag blev kvar i ett helt år. Det säger väl ändå något om hur mycket jag trivdes med trappstädning i Stockholm. Jag tror att jag hade kunnat bli kvar ytterligare i ett eller ett par år om jag inte kommit in på min utbildning.

Med dessa ord lämnar jag er och uppmanar återigen till att ni ställer de frågor som ännu inte är besvarade. Ta hand om er så hörs vi!

Vi brann för passagesystem när vi var unga. Det var det som fick in oss på det spår vi tillslut valde. Man ska komma ihåg att det inte fanns så mycket avancerad teknik år 1993. Allt var fortsatt väldigt analogt. För företag och organisationer som använde sig av passagesystem var detta oerhört sant. Det fanns ett gigantiskt behov som ingen ännu visste existerade. Vi var tvungna att visa detta för dem. Det var drivkraften som fick oss att utveckla vårt allra första passagesystem.

Ja, och resten är väl ändå någon form av historia. Vi blev ganska förmögna på vår lösning. Det var som att ögonen öppnades på mängder av människor och företag. De som behövde passagesystem för sin business var glada och det var huggsexa om vem som skulle få installerat systemet först. De som programmerade och sysslade med teknik vände sig till oss. Alla ville vara med på tåget på ett eller annat sätt. En fin tid. En väldigt rolig tid också, helt klart.

Sedan gick tiden. Den ena efter den andra hoppade av och vi tog in nytt folk. Jag var en av de som höll på med passagesystemen under längst tid. Först 2013, 20 år efter premiären av vårt första passagesystem, valde jag att gå vidare. Eller ja, gå vidare var väl inte vad jag gjorde egentligen. Jag satte mig som ordförande för en förening och valde att gå i väldigt tidig pension.

Det jag vill påminna mig själv om är däremot att det var med vårt första passagesystem som allt började. Vi hade ett mål. Vi visste inte riktigt hur vägen till målet skulle se ut men det fanns där. Jag vet inte riktigt vad man ska säga mer om det än att det på något sätt är väldigt nostalgiskt.

Nu tittar jag tillbaka på mitt liv, mitt arbetsamma liv, och fastnar med tanken på tiden i Chris källare. När vi tillslut hittade vad vi letade efter. Vi insåg, efter veckor av research, att det var passagesystem vi skulle rikta in oss mot. Det var där behovet av vår kompetens var som störst. Frågan är hur allt hade gått om vi valt en annan väg. Detta kommer vi aldrig att få veta. 

I allt väsentligt vet jag att jag inte är någon stor storyteller. Detta har stått klart för mig i alla år. Jag tyckte aldrig riktigt om svenskalektionerna i skolan och jag har heller inte något större intresse för böcker. Vad jag däremot är en mästare på är att försöka. Jag försöker och försöker till dess att jag behärskar någonting. Så var det nyligen och döm av min förvåning så var det just berättande som jag testade och segrade över.

Jag berättade en saga om ett antal diamantringar för mina barn. Den blev bra. Och vet ni vad det bästa med den var, förutom att den var just bra? Jo, det var att den var improviserad. Jajamensan, historien om diamantringarna kom från mig ur min fantasi. Idag tänkte jag berätta om detta.

Det började med att min kollega Jennifer talade om en diamantring på jobbet. Hennes man hade friat och hon väntade sig just detta. ”Klart man vill ha en diamantring” sa hon och jag förstod inte riktigt. Bröllop och ringar är knappast något jag har särskilt bra koll på. Däremot intresserade jag mig av konceptet. Det tycktes väldigt viktigt för henne att få den där diamantringen. Det riktigt brann i ögonen på henne när hon talade om det. Hon talade om en diamantring på samma sätt som Gollum talade om ringen i sagan.

Jennifer fick bifall på sitt samtal om diamantringen. Det var flera kollegor, både män och kvinnor, som tycktes dela hennes inställning. De nickade intygande och sa att ”Absolut, självklart ska det vara en diamantring när det ska till giftermål. Vad annars?”. Jag insåg att detta var ett område jag nog aldrig skulle kunna förstå. Jag gick tillbaka till mitt kontor med tankar om diamantringar ständigt närvarande.

Det blev svårt att fokusera på arbetet under eftermiddagen. Jag var där men jag var ändå inte riktigt där, om ni förstår vad jag menar. Nej, jag var tvungen att skriva ner mina tankar. Varför just diamantring? Varför var det ämnet som etsat sig fast på min hjärna? Det fortsatte så under resten av dagen och jag började googla på saken. Diamantring, vad fanns det egentligen att lära sig om det. Diamanter överhuvudtaget. Vad var det egentligen?

Nästa vecka kommer jag att berätta sagan om diamantringarna. Detta hinns inte med idag.