Vi brann för passagesystem när vi var unga. Det var det som fick in oss på det spår vi tillslut valde. Man ska komma ihåg att det inte fanns så mycket avancerad teknik år 1993. Allt var fortsatt väldigt analogt. För företag och organisationer som använde sig av passagesystem var detta oerhört sant. Det fanns ett gigantiskt behov som ingen ännu visste existerade. Vi var tvungna att visa detta för dem. Det var drivkraften som fick oss att utveckla vårt allra första passagesystem.

Ja, och resten är väl ändå någon form av historia. Vi blev ganska förmögna på vår lösning. Det var som att ögonen öppnades på mängder av människor och företag. De som behövde passagesystem för sin business var glada och det var huggsexa om vem som skulle få installerat systemet först. De som programmerade och sysslade med teknik vände sig till oss. Alla ville vara med på tåget på ett eller annat sätt. En fin tid. En väldigt rolig tid också, helt klart.

Sedan gick tiden. Den ena efter den andra hoppade av och vi tog in nytt folk. Jag var en av de som höll på med passagesystemen under längst tid. Först 2013, 20 år efter premiären av vårt första passagesystem, valde jag att gå vidare. Eller ja, gå vidare var väl inte vad jag gjorde egentligen. Jag satte mig som ordförande för en förening och valde att gå i väldigt tidig pension.

Det jag vill påminna mig själv om är däremot att det var med vårt första passagesystem som allt började. Vi hade ett mål. Vi visste inte riktigt hur vägen till målet skulle se ut men det fanns där. Jag vet inte riktigt vad man ska säga mer om det än att det på något sätt är väldigt nostalgiskt.

Nu tittar jag tillbaka på mitt liv, mitt arbetsamma liv, och fastnar med tanken på tiden i Chris källare. När vi tillslut hittade vad vi letade efter. Vi insåg, efter veckor av research, att det var passagesystem vi skulle rikta in oss mot. Det var där behovet av vår kompetens var som störst. Frågan är hur allt hade gått om vi valt en annan väg. Detta kommer vi aldrig att få veta.