Hej och välkomna tillbaka till samma tema som förra gången.

Ja, som många av er säkert märker av titeln så ska vi ta och gå ner samma väg som senast. För er som missat kommer här en snabb återblick:

Jag berättade nyligen om tiden då jag jobbade med tunga lyft i Stockholm. Detta var ganska snart efter att jag slutat gymnasiet. Det är 10 år sedan vilket förstås känns helt vansinnigt. Nåväl, jag arbetade med tunga lyft i Stockholm i ungefär ett halvår. Sedan började jag mina studier i samma stad. De tunga lyften i Stockholm tog mig till akademin på något vis. Hur denna övergång gick till minns jag inte, så ni behöver inte ens anstå er att fråga mer om saken.

I förra veckans inlägg skrev jag lite om det aspekter med jobbet som jag uppskattade mest. Jag tog upp kollegorna som jag hade. De som jag utförde tunga lyft tillsammans med, och med vilka jag försett Stockholms alla stadsdelar med otaliga leveranser. Jag kan inte ens föreställa mig hur många tunga lyft det blev i Stockholm under denna period. Framförallt har jag svårt att föreställa mig ryggen och armarna på min gamla arbetskompis Jan-Erik. Jan-Erik har nämligen genomfört tunga lyft i Stockholm under 20 gånger så lång tid. Han påbörjade precis sitt tionde år inom branschen och på samma företag. Hur detta går till kan jag inte förstå.

Jag belyste också det faktum att mina tunga lyft i Stockholm ledde till god hälsa. Det är bra för kroppen att ”träna” medan man arbetar. Detta uppskattade jag starkt. Jag har nog aldrig känt mig så vältränad som när jag utförde tunga lyft i Stockholm.

Det om det. Det har dykt upp en del frågor om hur jag gick från tunga lyft till studier på Stockholms finaste skola. Jag vill omedelbart besvara frågan som saknar ett intressant svar. Jag kände mig helt enkelt redo för att studera, och det var inte mycket mer än så. Jag kände inte för att utföra tunga lyft i Stockholm i hela mitt liv. Detta jobb gav mig däremot en inkörsport till staden. Det gjorde mig angelägen att lära känna Stockholm bättre, med eller utan tunga lyft.

Jag började läsa och har inte sett tillbaka sedan dess. Eller ja, jag umgås fortfarande med det gäng jag utförde tunga lyft i Stockholm tillsammans med. Det bär jag förstås med mig!

Snacka om att grupptryck är något högst verkligt. Det blev tydligt för mig sedan en ny kille började på vårt jobb för ett par år sedan. Det här var en person som hade koll. Han sa coola saker, han hade koll, han var en sådan man ville vara och vara runt. Jag ska berätta om ett exempel som visar på hur stort inflytande den här killen hade på gruppen.

Vi alla körde skrothögar. Det var ingen som brydde sig riktigt om hur deras bil såg ut så länge den tog en från punkt A till B. Alla skrothögar stod bredvid varandra i företagets garage. Den ena fulare än den andra. Sedan kom Richard, med sin snygga Volvo. Inte nog med att han hade en himla fin bil. Hans bil hade dessutom himla fina fälgar. Faktum är att det var fälgarna, mer än något annat, som gjorde bilen så fin.

När vi gick tillsammans till garaget en dag under hans första vecka fick jag se fälgarna och bilen. ”Jävlar” sa jag bara, och han var förstås väldigt cool över min reaktion. ”Balla, eller hur?” sa han och sparkade på den vita fälgarna som matchade den vita bilen. Det var helt otroligt snyggt faktiskt. Faktum är att det nog var en av de första gångerna jag reagerat så starkt på någons fälgar. Jo, så var det definitivt.

Veckorna gick och vi skulle komma att ta sällskap till garaget många gånger. Varje gång reagerade jag på fälgarna. De gjorde mig medveten om min egen situation. Jag märkte dessutom att de påverkade andra i teamet. Jag såg att allt fler gick in på diverse bilstylings-sajter och googlade. De googlade när de inte trodde att någon såg, och det gjorde jag också. Det tog hårt på självförtroendet att ha en så ful bil och så fula fälgar i anknytning till hans.

Efter tre månader av Richard kröp den förste av oss till korset. Det var Johan, eller UFO-Johan som han kallades, som hade köpt fälgar till sin bil. Någon frågade vilken färg och naturligtvis var det samma färg, samma typ, som Richard hade. Min fördom var att dessa fälgar inte skulle se lika bra ut på en mörkbrun gammal Skoda – men vad vet väl jag?

Det tog inte lång tid innan nästa person införskaffade nya fälgar. För mig tog det ungefär ett år. Gör det mig motståndskraftig? Jag hoppas det!

Sådär ja, då var jag tillbaka.

Senast jag lämnade er pratade vi om rekond i Haninge. Jag vet – ett väldigt oväntat ämne för den här bloggen. Förnyelse piggar upp, sägs det ju. Vi får väl se om det stämmer efter det här inlägget. Ni kanske väljer att helt sluta konsumera mina texter. Det kommer jag se som ett stort misslyckande och jag hoppas innerligt att det inte sker.

Så, rekond i Haninge säger jag. Vad sjutton kan det vara? Jag kan avslöja att en ledtråd är att det har med biltvätt i Haninge att göra. Någon som vet?

Ja, det är alltså en väldigt omfattande typ av rengöring av en bil. Jag gav ett presentkort på rekond i Haninge till min pappa när han fyllde år. Det skulle visa sig att det var en av de mest uppskattade presenter han fått i hela sitt liv. Om inte hans tårögdhet avslöjade det så kunde mamma intyga detta efteråt. ”Han blev väldigt, väldigt glad. Det blir Volvons första rekond i Haninge någonsin” sa hon och klappade mig på kinden.

Många har undrat vad sjutton denna tjänst, som jag köpt från biltvätten i Haninge, innebär. Till er ska jag nu säga att ni inte behöver undra längre. Här kommer nämligen min sammanfattning om vad som ingår i en rekond i Haninge.

Okej, till att börja med ska vi komma ihåg att det finns olika typer av rekond i Haninge. Invändig, utvändig och helomfattande. Eftersom pappa fyllde 70 år ville jag slå på stora trumman. En helrekond skulle det bli, och därmed basta!

I denna tjänst ingick allting som erbjöds i invändig och utvändig – och lite till! Biltvätten i Haninge torkar av bilen grundligt. Den poleras och vaxas med olika typer av maskiner. Fönstren putsas, de använder sig av däckglans och vinylglans av all plast och gummi. Förutom det sker avfettning av olika typer, och avlägsnande av rost. De till och med schamponerar bilen vid rekond i Haninge. Är det inte otroligt? När teamet på biltvätten i Haninge kommer till insidan av farsans bil sker en fortsatt oerhört grundlig rengöring. Hela insidan rengörs med tryckluft och allting torkas och rengörs noggrant. Sätena tvättas och allting känns som nytt igen.

Jag nämnde ju att det ingick några extra moment när man köpte helomfattande rekond i Haninge. Den som jag blev mest imponerad av var motortvätt. Biltvätten i Haninge ser alltså, till och med, till att rengöra motorjäkeln i bilen. Detta är jag övertygad om att pappa kommer älska.

Det finns anledning att hylla dom som står eller har stått en nära ibland. Idag är en sådan dag då jag vill rikta min uppskattning till folk i mitt liv. Folk som betytt särskilt mycket både emotionellt och innehållsligt. Jag säger innehållsligt för att hylla de personer som gjort att saker hänt i mitt liv. De som skakat om mig och ryckt mig upp ur soffan. Såna personer. 

Är ni med? Då kör vi.

Stellan

Stellan är personen som lockade mig till huvudstaden med hjälp av stamspolning. Visst låter det konstigt? Ja, det är det nog också. Han drev ett företag inom stamspolning och behövde folk. Han behövde folk just under den period då jag var som mest uttråkad. Ni vet hur det är: Studenten var slut, och livsglädjen försvann när alla jävlar flyttade till Norge. Det var tufft och därför kom erbjudandet om stamspolning som ett brev på posten. Ja, alltså det kom bokstavligt talat ett brev med erbjudandet i. 

Tack Stellan!

Erika

Näste person med särskilt vikt i mitt liv är Erika. Erika var min första handledare när jag började med stamspolning. Hon brukade ofta säga att hon hade spolat varenda rör i hela stan. Jag tvekade på om det var sant men givet det tempo hon höll blev jag mer och mer övertygad. Ett otroligt Go hade hon, Erika – och det har hon fortfarande trots att vi inte utför stamspolning ihop längre. Vi försöker ses med jämna mellanrum som tyvärr blir mindre och mindre jämna. Hon har sitt eget liv, fortsatt med stamspolning närvarande. Jag har mitt liv också, och är glad över det.

Hon var den som bar upp mig när jag var ny i branschen. Hon såg till att jag lärde mig stamspolning. Vad jag skulle tänka på, vad jag skulle undvika och hur jag på bästa sätt kunde få bort ett stopp i avloppet. Hon hade ett driv som handlade både om att bli bättre själv och höja andra. En fenomenal egenskap. Kanske till och med en ganska sällsynt egenskap, vem vet?

Tack så mycket för all din hjälp när jag började med stamspolning, Erika!

Mamma

Ja, det blir svårt att göra en uppskattnings-lista utan att nämna min älskade mamma. Hon har alltid stått bakom mig i alla beslut. När jag valde att flytta till Sveriges huvudstad och arbeta med stamspolning sa hon åt mig att köra. Hon visste hur uttråkad jag var i hemstaden. Trots att det skulle innebära att jag var längre bort från henne såg hon till mitt bästa. Det var något väldigt fint över det där, tycker jag.

Nu hinner jag tyvärr inte hylla fler människor, men jag lovar att återkomma snart igen!

Sedan jag skaffade Valte så har mycket innehåll i den här bloggen kommit att handla om hundrelaterade ämnen. Detta var förstås ofrånkomligt och jag tror knappast att någon är förvånad. Det är ju trots allt lite det som är grejen med den här yviga bloggen. Att ni ska få följa med i olika skeden av mitt liv och således domineras innehållet av vad som dominerar livet. Hundlivet med allt vad det innebär är just nu mitt liv. Hundmat, lek, spring i skogen, hälsa på andra hundar – Allt sånt.

Efter förra veckans inlägg om Valte var det någon som hörde av sig med en rolig förfrågan. Hon frågade om jag inte kunde skriva ett inlägg som min hund. Ett inlägg där jag alltså låtsas vara Valte, och beskriver vad han är med om på dagarna. Vilken hundmat han äter, vad han gillar att göra, hur han ser på världen. Det känns oerhört långt ifrån vad jag vanligen gör men ibland måste man utmana sin comfort zone. Så nu kör vi:

Valte, 1,5 år

Löv är det bästa jag vet. Om de kunde smaka lika bra som hundmat hade jag varit ännu lyckligare, men jag är ändå lycklig – väldigt lycklig. För jag får vara ute och leka i löven. När vi kommer hem får jag äta hundmat, då blir jag glad igen. Jag är mest glad faktiskt, nästan hela tiden. Matte och jag brukar alltid gå samma promenad varje dag. På promenaden finns massor av löv. Löv och ibland såna där konstiga små djur med långa öron. De brukar springa iväg när jag kommer, trots att jag bara vill leka. De verkar vara rädda för mig. Hur kan de vara det, jag som är så snäll?

Matte brukar ibland ta med sig min skål och min hundmat ut på promenaderna. Särskilt när vi ska gå långt. Jag känner mig alltid piggare när jag har ätit mycket hundmat innan vi går på promenader. Undrar om människor känner likadant? Ibland är matte väldigt trött när hon har ätit sin mat. Då kan hon lägga sig i soffan och somna. Hon äter visserligen inte hundmat, utan människomat. Det kanske är stor skillnad. Vad vet jag. Jag får bara en köttbulle någon gång då och då. Det är gott, men inte lika gott som min hundmat.

Klart slut.