Sedan jag skaffade Valte så har mycket innehåll i den här bloggen kommit att handla om hundrelaterade ämnen. Detta var förstås ofrånkomligt och jag tror knappast att någon är förvånad. Det är ju trots allt lite det som är grejen med den här yviga bloggen. Att ni ska få följa med i olika skeden av mitt liv och således domineras innehållet av vad som dominerar livet. Hundlivet med allt vad det innebär är just nu mitt liv. Hundmat, lek, spring i skogen, hälsa på andra hundar – Allt sånt.

Efter förra veckans inlägg om Valte var det någon som hörde av sig med en rolig förfrågan. Hon frågade om jag inte kunde skriva ett inlägg som min hund. Ett inlägg där jag alltså låtsas vara Valte, och beskriver vad han är med om på dagarna. Vilken hundmat han äter, vad han gillar att göra, hur han ser på världen. Det känns oerhört långt ifrån vad jag vanligen gör men ibland måste man utmana sin comfort zone. Så nu kör vi:

Valte, 1,5 år

Löv är det bästa jag vet. Om de kunde smaka lika bra som hundmat hade jag varit ännu lyckligare, men jag är ändå lycklig – väldigt lycklig. För jag får vara ute och leka i löven. När vi kommer hem får jag äta hundmat, då blir jag glad igen. Jag är mest glad faktiskt, nästan hela tiden. Matte och jag brukar alltid gå samma promenad varje dag. På promenaden finns massor av löv. Löv och ibland såna där konstiga små djur med långa öron. De brukar springa iväg när jag kommer, trots att jag bara vill leka. De verkar vara rädda för mig. Hur kan de vara det, jag som är så snäll?

Matte brukar ibland ta med sig min skål och min hundmat ut på promenaderna. Särskilt när vi ska gå långt. Jag känner mig alltid piggare när jag har ätit mycket hundmat innan vi går på promenader. Undrar om människor känner likadant? Ibland är matte väldigt trött när hon har ätit sin mat. Då kan hon lägga sig i soffan och somna. Hon äter visserligen inte hundmat, utan människomat. Det kanske är stor skillnad. Vad vet jag. Jag får bara en köttbulle någon gång då och då. Det är gott, men inte lika gott som min hundmat.

Klart slut.