Inatt jag drömde något som jag aldrig drömt förut. Jag drömde om en rörinspektion i Täby. Inte riktigt vad jag hade förväntat mig, men så kan det vara. Ganska ofta faktiskt, om man har en livlig fantasi. Inte just rörinspektioner och Täby då, men något annat folk inte brukar drömma om så ofta då. I alla fall, jag hade ett avlopp, befann mig i området och var då, helt naturligt, i behov av denna rörinspektion i Täby. Inte det mest spännande utgångsläget, men det är inte så mycket att göra åt, det är så det funkar när man somnar och hjärnan kokar ihop vad den vill. Spänning är hur som helst subjektivt, så kritisera inte.

Tillbaka till historien, det var då ett avlopp, det var nog inte ens mitt när jag tänker efter, utan bara råkade existera där jag befann mig. Det lät konstigt, ganska läskigt faktiskt och det är helt klart en uppgift för antingen Ghostbusters eller någon som utför rörinspektioner i Täby. Det kan vara samma personer i och för sig, om de bara extraknäcker med spökjakt. Sidospår igen. Rören lät i alla fall konstigt, och jag funderade på om det finns krokodiler i Täbys avloppssystem. Det hade kunnat vara en riktig mardröm. Tänk Schnappi, fast lite mer som Godzilla. Du förstår att jag var tvungen att få till denna rörinspektion i Täby för min sinnesfrid.

Jag letade upp ett företag som håller på med rörinspektioner i Täby, som visade sig inte hålla på med spökjakt vid sidan om, jag frågade givetvis, det måste man. Det hade annars varit väldigt praktiskt att kunna utesluta paranormal aktivitet direkt. Nu påstod sig ju denna firma kunna utesluta det ändå, men helt säker kan man ju inte vara på att enbart en traditionell rörinspektion i Täby ger den informationen. De blev i alla fall inte avskräckta av min frågvishet utan gick med på att jag verkligen behövde hjälp. De kom direkt, de hörde hur akut mitt ärende var, och genomförde rörinspektionen i Täby. Inga krokodiler eller Godzillor hittades som tur var. Istället fick jag höra om allt man inte ska spola ner i sitt avlopp för att undvika återkommande rörinspektioner i Täby. Vem hade kunnat ana att avlopp var så känsliga? Hur som helst slutet gott, allting gott, och jag vaknade utan att vara i närheten av krokodiler, rörinspektioner eller Täby.

Fileas hade aldrig riktigt reflekterat över hur det skulle vara att bygga ett hus. Det var inget konstigt med det. Han hade knappt bott i ett. Under 10 år av sitt liv hade han bott i skogen, i ett tält och sedan under en tall – då tältet inte längre stod pall. Först nu hade han återvänt till staden, till civilisationen. Husbyggen var knappast det som han behövde där och då. Där och då skulle han dock ges ett jobb inom det. Det var nämligen där behovet fanns.

Närmare bestämt skulle Fileas arbeta med en särskild aspekt av husbyggen. Ännu närmare bestämt skulle han arbeta med brandtätning. Det var ett begrepp som han aldrig tidigare hört, inte ens innan han tog sitt pick och pack och flyttade till skogs. Brandtätning var dock ett bra ord, ansåg han. Detta eftersom det var ett ord som redan i uppbyggnaden vittnade vad om vad det handlade om. Brandtätning = Man tätar någonting för att det inte ska ta brand. Denna uppfattning var nära sanningen till vad han skulle arbeta med sedan. Väldigt nära, faktiskt.

Så, där var han plötsligt en morgon. Kaffet hade knappt svalnat i magen innan han stod uppradad på sin första arbetsdag på över ett decennium. Brandtätning alltså, det hade han inte väntat sig. Han såg sig om bland de som tydligen skulle vara hans kollegor. De var långa, korta, tjocka och smala. De var, som hans pappa hade sagt om han var i livet och närvarande, multiformade.

Men arbeta med brandtätning, de kunde de verkligen göra. Jovisst, Fileas hade nog aldrig känt sig som en sådan novis någonsin. Då räknar han med de första dygnen i skogen när han knappt visste av och definitivt inte till. Nej, då var han vilse men nu var han arbetade med brandtätning var han, om möjligt, ännu mer ”lost”.

Det var tur att kollegorna i alla fall var trevliga. För de var de verkligen. Alfred hette en person som red fram på häst redan första timmen. Hästen var gigantisk och lite skrämmande medan Alfred var en kortlagd man. Han hälsade honom välkommen och gjorde klart att det minsann var han som arbetat med brandtätning längst. Lite självgott kunde Fileas tycka men han lät den nye kollegan hållas. Kunde han brandtätning så bra skulle han gärna få lära ut ett och annat. Ingenting i Fileas värld gjorde honom mer nervös än att vara utan kunskap.

Brandtätningen drog igång.

SBA kunde stå för nästan vad som helst, tänkte Henry. Hur många ord fanns det inte som började med just de bokstäverna. När han tittade på bokstäverna tyckte han där och då att de måste vara de mest populära, utan tvekan. SBA kunde stå för Sunes Buljongartefakter. Det kunde stå för Sola, bada och annat. För att inte tala om att SBA också kunde stå för Sommar, badbrallor och astronomi. Ni ser ju, Henry hade inte fel. Inte den här gången heller.

Däremot kände han att han hade velat vara lite mindre ängslig. Bara för att han var ny på arbetsplatsen kunde väl ingen tro att han skulle kunna alla arbetsuppgifter. Ja, än mindre att han skulle veta precis vad alla förkortningar betyder. SBA, vem bryr sig om huruvida han visste vad det betydde just där och då?

Så tänkte Henry angående SBA i några sekunder. Sedan ändrade han sig. Tanken tog vägen någon helt annanstans. Tänk om SBA inte betydde Sommar, badbrallor och astronomi. Tänk om det var av en helt annan betydelse som han ännu inte hittat. Så kunde det förstås vara. Det kunde mycket väl vara så att bokstavsföljden var av större betydelse. Någonting han tvunget skulle känna till.

Svimfärdig, bakfull och alldaglig kände han sig där han stod och läste de tre bokstäverna på anslagstavlan. Till sin förskräckelse såg han nu att det stod ett par andra ord ovanför SBA. Det stod nämligen ”Glöm inte!” och sedan SBA med stora bokstäver. Det var till och med ett utropstecken i slutet. Vad var det som var så viktigt att man inte fick glömma det? Detta kunde Henry inte för sitt liv förstå. Han kunde verkligen inte få ihop det.

Där stod han alltså. Han hade arbetat på kontoret i ungefär en arbetsdag och 2 timmar. Inte hade han lyckats komma nära någon heller. Lite småsnack i lunchrummet var det närmaste han dittills kommit. Och då talade de absolut inte om SBA. De pratade fotboll trots att Henry själv inte alls hade något idrottsintresse. Han ville bara passa in. Nu med facit i hand tänkte han att han borde ha frågat om SBA istället. Då hade han inte behövt stå där som ett fån nu.

Han funderade över ytterligare kombinationer i några minuter till. Tänkte att han nog måste sett ganska dum ut för förbipasserande. En av dessa var Terese från ekonomiavdelningen. Hon gav svar på tal ganska snabbt:

• ”Jaså nu ska vi prata om systematiskt brandskyddsarbete igen ser jag. Ja, SBA alltså” sa hon och gick därifrån.

Skönt!

Frågorna lät inte vänta på sig. Jens hade bara varit hemma i 3 timmar när det stod klart att en hel frågekommitté skulle komma på besök. Det var jul och allt han ville var att ta det lugnt. Men nu skulle hela släkten samlas och fråga ut honom, hemvändaren. Hur var det egentligen att jobba med fasadrenovering i Stockholm? Är huvudstaden så stor som det ryktas om. Det var nog bara 2 i hela släkten som ens varit söder om Sundsvall så att nyfikenheten var stor kunde kanske förstås. Det gjorde det inte mindre frustrerande.

• ”Men vad är roligast med att jobba med fasadrenovering i Stockholm då?”

Det var Marie-Louise som ställde frågan. Jens äldsta kusin. Hon hade alltid varit lite speciell så han lät besvara frågan utan att dumförklara den. Vad var roligast med fasadrenovering i Stockholm? Han fick tänka i några sekunder för att ens komma på en vinkel att besvara den genom.

• ”Ja, bra fråga” ljög han. ”Det är väl ett antal olika saker skulle jag säga. Dels är det förstås den fina staden Stockholm och sedan är fasadrenovering förstås väldigt kul, tycker jag. Det har jag ju vetat förut. Eftersom jag har arbetat med det i 15 år bara på en annan ort..”

Det var lite omedvetet eftertryck i den sista meningen men han tror inte att kusinen tog upp. Även om mamma Karin sparkade till honom lite lätt på vänsterbenet under bordet. Nu skulle han vara trevlig. Folk var faktiskt bara nyfikna på hans liv och yrke inom fasadrenovering i Stockholm. Han fick stå ut med den här frågestunden, och fortsatte därför:

• ”En annan sak som är kul med fasadrenovering i Stockholm är mitt team. Jag känner verkligen att jag hamnat rätt där och det känns väldigt bra. Det har förstås inte så mycket med varken fasadrenovering eller Stockholm att göra men det bidrar ändå. Jag kände mig väldigt välkommen direkt och det var väldigt fint. Flera av oss är i samma ålder och vi umgås även privat.”

Han sneglade åt höger för att se hur mamma reagerade och möttes av ett stort stolt leende, med en efterföljande klapp på kinden. Det där gick tydligen hem. Ja, sedan fortsatte frågorna och det var förbaskat tydligt att många av släktingarna förberett frågor på förhand. Jens förstod inte hur intressant det kunde vara med fasadrenovering i Stockholm – och hans vardag – men han lät tålmodigt svara på spörsmålen.

”Plankbordens tid är kommen”. Hasse trodde aldrig att han skulle få uttrycka de där orden men så var nu fallet. Det var en ny verklighet de befann sig i. Ja, alla människor var förstås mer eller mindre delaktiga i den nya trenden men särskilt Hasse och hans familj. De byggde nämligen plankbord.

• ”Allt slit vi stått ut med. Blod, svett och tårar som bidragit till byggandet av våra plankbord. De som nu har kommit att bli Sveriges alla främsta..”

• ”Nordens!” avbröt Susanne till skrattande bifall från övriga familjemedlemmar.

Hasse skrattade också och höjde sitt glas mot sin kära svägerska. ”Ja, Nordens bästa plankbord. Det är tamejfan vad vi producerar här” sa han också sänkte både glaset och tonläget.

Han hade nu kommit till den del av talet som för honom var allra mest känslosam. Den del som handlade om hur han kommit att lära sig den bransch som hans far en gång varit ledande inom. Plankbord hade, en gång i tiden, inte bara varit modernt utan också det folk hade mest. Hasses pappa fick aldrig slut på ordrar. Han levererade plankbord till alla i hela bygden och i byggder runt omkring, för den delen.

När han gått ur tiden för snart 30 år sedan var det dags för sonen att överta verksamheten. Plankbord skulle nu bli hans ansvar, hans profession. Det skulle bli Hasses ansvar att leverera de bästa plankborden och han som skulle ta det till nästa nivå. Inte bara de bästa i området från vilket han kom, utan de bästa i hela riket – ja, kanske till och med Norden.

Hårt arbete och samarbete i familjen, och en förädling av byggkonsten kring plankbord, hade tagit dem till där de idag var. Hasse fick ta en liten paus och blunda för att koncentrera sig. En tår började formas i hans ögonvrå och unisona snyftningar hördes från den lyssnande massan nedanför scenen.

• ”Det är så.. Det är så himla fint att få bygga plankbord med er, kära familj. Kära medarbetare och kära vänner. Ni är det finaste som hänt mig i livet och jag ser fram emot många år av samarbete framöver. Jag hoppas att ni känner samma sak. Skål för våra plankbord, skål för vårt företag och skål för framtiden tillsammans!”

Glas restes mot skyn i hela lokalen. Unga som gamla torkade sina ögon mot ärmarna och alla såg fram emot en storslagen fest utan några större överraskningar. Denna sista önskan fick de dock inte uppfylld.

Mer om familjens plankbord och om festen nästa vecka!

Innan Jens och Kristina fick barn visste de inte alls vad de kunde vänta sig. De var båda ensambarn och hade därför inga syskonbarn eller småsyskon att ha erfarenhet av. Inte heller hade några av deras vänner skaffat kids ännu. De var, med andra ord, helt gröna och fick helt enkelt ta föräldraskapet som det kom, även om det var läskigt.

Vi spolar fram tiden till när deras äldsta son är 5 år och kan här avslöja att allt har gått bra. De har nu två barn, varav den yngsta inte ens fyllt 2 år ännu. Det är nu när vi besöker familjen som det första stora traumat har inträffat.

Marsvinet Hugo har dött, endast 1,5 år gammal. Vide, sonen, är förstörd och en begravning ska hållas för djuret i trädgården. Allt ska ske i enlighet med hur en människojordfästelse sker, ja eftersom Hugo varit så älskad. Vide önskar begravningsblommor, för sådana hade han sett på farfars begravning året innan.

Jens och Kristina tittade på varandra när de fick förslaget, eller kravet som det egentligen var. Var det inte lite överdrivet att köpa dyra begravningsblommor för att begrava ett marsvin? Kunde det verkligen motiveras ur en ekonomisk synvinkel? De tänkte att de kanske kunde köpa andra typer av blommor och sedan hävda att de var begravningsblommor. Denna lösning hade två stora motargument.

För det första:

Vide må vara 5 men han är en vaksam gosse. I hans värld så ser begravningsblommor ut så som de gjorde då farfar begravdes. Stora och vackra blomsterarrangemang i vitt och rött, precis som han önskat sig. Föräldrarna skulle alltså behöva skaffa likadana begravningsblommor för Hugos jordfästelse. Annars kunde de räkna med att inte vara omtyckta i några månader. Det ville de inte genomlida igen. Det räckte med att bilen gick sönder då de skulle åka till Skara Sommarland i somras. Det var verkligen en hemsk upplevelse. Nej, skulle det bli begravningsblommor alls så skulle det bli sådana som grabben förväntade sig. Det fanns inga mellanting.

För det andra:

Den moraliska aspekten måste alltid vägas in. Om, och jag säger verkligen OM, föräldrarna skulle välja att komma på en egen billigare lösning på begravningsblommor – ja, då skulle de inte kunna se sig själva i spegeln på lika lång tid som Vide hade varit sur på dem om de vägrade.

Med andra ord fanns bara ett alternativ. Det skulle bli dags att än en gång åka och köpa ett stort arrangemang med begravningsblommor. Denna gång för att begrava ett marsvin. Det finns något poetiskt och vackert över det också.

Hur ser ni på detta scenario? Tankar om begravningsblommor eller moral? Jag tar emot alla tankar med öppna armar!

En restaurangs kassasystem är navet i hela verksamheten. Detta behöver jag förstås inte säga till människor som arbetar eller har erfarenhet av att arbeta i branschen. Nej, ni alla är förstås helt på det klara med vad ett kassasystem betyder för en restaurang. Eller i alla fall vad ett välutformat och smidigt kassasystem kan betyda för en restaurang.

Vad man däremot kan konstatera är att inte alla verksamheter har sådan lyx. Många kämpar fortfarande med utdaterade, buggiga och undermåliga system. Det är väldigt synd, för att inte säga extremt onödigt. Nu när vi kommit till en sådan framtid som möjliggör för alla restauranger att ha goda kassasystem – varför vänta? Detta kan faktiskt göra mig lite frustrerad.

Ni känner mig vid det här laget. Jag arbetar med exklusiv mat och höga priser. Däremot kan jag se lika stor njutning i att gå och köpa en varmkorv nere på hörnet. Kassasystem för restaurang är lika viktiga var man än kommer. Faktum är att man skulle kunna argumentera för att ett fint utvecklat kassasystem nästan är viktigare för en liten restaurang. Här är varför:

Gäster som kommer och äter hos mig sitter vid sitt bord i närmare 3 timmar. Vi har dessutom bara 10 bord. Att betala hos oss är därför inget som sker så jättemånga gånger på ett dygn. Om man däremot talar om mina restauranger, som hamburgarstället nere på gatan, så brukas kassasystemet många gånger i timmen. Det är därför oerhört viktigt att man förser sin verksamhet med ett system som fungerar bra. Annars skapas lätt irritation bland gäster såväl som bland personal.

Ett gott exempel på när en restaurang inte hade valt ett bra kassasystem var vid en matmarknad jag besökte. Det var lång kö som grundades i alldeles fantastiska langos. Kön blev längre och beställningarna fler. Tyvärr följde inte leveransen i samma tempo. Människor fick vänta i 1,5 timme. Vet ni varför? Därför att kassasystemet restaurangen hade valt hängde sig precis hela tiden. Det lämnade minst sagt mycket att önska.

Sedan vi skaffade Nordens bästa kassasystem till vår restaurang har allt flutit på väldigt smidigt. Det var nog den bästa investeringen jag någonsin gjort. Då talar jag om både privata investeringar och investeringar i verksamheten. Mycket, mycket bra av oss. Där ska jag inte ta mest cred heller. Det var min kollega på restaurangen, Susanna, som promotade ett nytt kassasystem. Efter lång tids övertalning gav jag med mig.

.. som tur var!

Vi kör på i samma spår och takt som sist. Senast ni hörde från mig om trappstädning i Stockholm hade vi frågestund. Ni ställde frågor om denna, enligt många, oväntade tid i mitt liv och jag besvarade desamma. Eftersom mångas frågor om trappstädning i Stockholm inte tycks ha besvarats är jag nu här igen för att återgälda er. Samma sak gäller idag; Om du saknar svar på din fråga: Ställ den i en kommentar! Jag ska försöka besvara alla era spörsmål innan jag lägger tiden inom trappstädning i Stockholm bakom mig.

Med det sagt.

Ville du alltid arbeta med trappstädning i Stockholm?

Det skulle jag kanske inte säga. Jag sökte jobb i Stockholm och att det blev just trappstädning var mer än slump än något annat. Jag är dock väldigt nöjd med just den här slumpen. Det var ett roligt jobb. Arbetsuppgifterna var OK. Jag fick jobba med kroppen, vilket jag älskar. Jag fick också äran att arbeta med en massa kollegor som jag uppskattade starkt. Vissa av de jag arbetade med trappstädning i Stockholm tillsammans umgås jag än idag med. Det är väl fint?

Men återigen; nej, det var väl inte så att jobbet var den primära anledningen till att jag sökte mig till huvudstaden.

Rekommenderar du andra att jobba med trappstädning i Stockholm?

Stockholm är rikt på trapphus och trappstädning är därför en mycket efterfrågad tjänst. Jag skulle absolut rekommendera personer som vill till staden att testa på detta yrke. Det är givande och man kommer ganska lätt in i processen. Det är i alla fall min upplevelse. Man ska komma ihåg att det finns många sommarjobbare som är i ungefär samma ålder. Många som, som jag hade, nyligen gått ur gymnasiet och sökt sig bort. Då är trappstädning i Stockholm helt optimalt.

Varför slutade du med trappstädning i Stockholm?

Det var aldrig tanken att jag skulle syssla med det särskilt länge. Min plan var bara att ta jobbet en kort period, över sommaren ungefär. Det landade i att jag blev kvar i ett helt år. Det säger väl ändå något om hur mycket jag trivdes med trappstädning i Stockholm. Jag tror att jag hade kunnat bli kvar ytterligare i ett eller ett par år om jag inte kommit in på min utbildning.

Med dessa ord lämnar jag er och uppmanar återigen till att ni ställer de frågor som ännu inte är besvarade. Ta hand om er så hörs vi!

Vi brann för passagesystem när vi var unga. Det var det som fick in oss på det spår vi tillslut valde. Man ska komma ihåg att det inte fanns så mycket avancerad teknik år 1993. Allt var fortsatt väldigt analogt. För företag och organisationer som använde sig av passagesystem var detta oerhört sant. Det fanns ett gigantiskt behov som ingen ännu visste existerade. Vi var tvungna att visa detta för dem. Det var drivkraften som fick oss att utveckla vårt allra första passagesystem.

Ja, och resten är väl ändå någon form av historia. Vi blev ganska förmögna på vår lösning. Det var som att ögonen öppnades på mängder av människor och företag. De som behövde passagesystem för sin business var glada och det var huggsexa om vem som skulle få installerat systemet först. De som programmerade och sysslade med teknik vände sig till oss. Alla ville vara med på tåget på ett eller annat sätt. En fin tid. En väldigt rolig tid också, helt klart.

Sedan gick tiden. Den ena efter den andra hoppade av och vi tog in nytt folk. Jag var en av de som höll på med passagesystemen under längst tid. Först 2013, 20 år efter premiären av vårt första passagesystem, valde jag att gå vidare. Eller ja, gå vidare var väl inte vad jag gjorde egentligen. Jag satte mig som ordförande för en förening och valde att gå i väldigt tidig pension.

Det jag vill påminna mig själv om är däremot att det var med vårt första passagesystem som allt började. Vi hade ett mål. Vi visste inte riktigt hur vägen till målet skulle se ut men det fanns där. Jag vet inte riktigt vad man ska säga mer om det än att det på något sätt är väldigt nostalgiskt.

Nu tittar jag tillbaka på mitt liv, mitt arbetsamma liv, och fastnar med tanken på tiden i Chris källare. När vi tillslut hittade vad vi letade efter. Vi insåg, efter veckor av research, att det var passagesystem vi skulle rikta in oss mot. Det var där behovet av vår kompetens var som störst. Frågan är hur allt hade gått om vi valt en annan väg. Detta kommer vi aldrig att få veta. 

I allt väsentligt vet jag att jag inte är någon stor storyteller. Detta har stått klart för mig i alla år. Jag tyckte aldrig riktigt om svenskalektionerna i skolan och jag har heller inte något större intresse för böcker. Vad jag däremot är en mästare på är att försöka. Jag försöker och försöker till dess att jag behärskar någonting. Så var det nyligen och döm av min förvåning så var det just berättande som jag testade och segrade över.

Jag berättade en saga om ett antal diamantringar för mina barn. Den blev bra. Och vet ni vad det bästa med den var, förutom att den var just bra? Jo, det var att den var improviserad. Jajamensan, historien om diamantringarna kom från mig ur min fantasi. Idag tänkte jag berätta om detta.

Det började med att min kollega Jennifer talade om en diamantring på jobbet. Hennes man hade friat och hon väntade sig just detta. ”Klart man vill ha en diamantring” sa hon och jag förstod inte riktigt. Bröllop och ringar är knappast något jag har särskilt bra koll på. Däremot intresserade jag mig av konceptet. Det tycktes väldigt viktigt för henne att få den där diamantringen. Det riktigt brann i ögonen på henne när hon talade om det. Hon talade om en diamantring på samma sätt som Gollum talade om ringen i sagan.

Jennifer fick bifall på sitt samtal om diamantringen. Det var flera kollegor, både män och kvinnor, som tycktes dela hennes inställning. De nickade intygande och sa att ”Absolut, självklart ska det vara en diamantring när det ska till giftermål. Vad annars?”. Jag insåg att detta var ett område jag nog aldrig skulle kunna förstå. Jag gick tillbaka till mitt kontor med tankar om diamantringar ständigt närvarande.

Det blev svårt att fokusera på arbetet under eftermiddagen. Jag var där men jag var ändå inte riktigt där, om ni förstår vad jag menar. Nej, jag var tvungen att skriva ner mina tankar. Varför just diamantring? Varför var det ämnet som etsat sig fast på min hjärna? Det fortsatte så under resten av dagen och jag började googla på saken. Diamantring, vad fanns det egentligen att lära sig om det. Diamanter överhuvudtaget. Vad var det egentligen?

Nästa vecka kommer jag att berätta sagan om diamantringarna. Detta hinns inte med idag.

Vi fortsätter med frågorna eftersom de aldrig tycks ta slut ändå. Nu har jag kört frågor och svar angående online dating i 5 inlägg och er nyfikenhet tycks inte ha några gränser. Jag tänker att jag fortsätter till dess att det sinar i frågekassan. Det är ett smidigt sätt att komma med content ändå.

Vem var den första du träffade när du började med online dating?

Jag kommer, som sagts tidigare, inte att använda några namn på någon jag träffat. Däremot kan jag säga att detta var en väldigt trevlig person. En av de trevligaste jag sprungit på under de senaste åren faktiskt. Vi hade en fantastisk middag och vi gick en lång promenad därefter. Det var fina tider, kändes det som. Vi sågs ett par gånger till och sedan gick vi ömsesidigt åt varsitt håll. Det var en bra första upplevelse av online dating. Och det skulle komma fler.

Hur länge höll du på med online dating?

Jag har faktiskt tagit en paus just nu, och vet ni varför? Jo, därför att jag träffat något, via online dating just, som jag tycker mycket om. Vi har bestämt att vi ska testa att umgås lite tätare och se vad som kommer utav det. Det ska bli spännande att se, minst sagt. Men innan dess så var jag på en plattform för online ungefär i 4 månader. Under denna tid träffade jag ca 10 personer, skulle jag säga. Några av dem blev det bara en dejt med. Med några andra blev det fler. Jag känner mig väldigt nöjd med att jag startade appen och vågade mig på online dating. Särskilt nöjd känner jag mig förstås för att jag träffade den person jag nu bryr mig mycket om.

Har du något negativt att säga om online dating?

Detta har inte specifikt att göra med online dating. Det har snarare att göra med intressen och hur de kan sätta käppar i hjulet för annat. Eftersom jag gick in för det helhjärtat fick jag prioritera ner andra saker i mitt liv. Det var förstås lite synd men det var ett aktivt val. Dygnet har bara ett visst antal timmar och under den här perioden prioriterade jag online dating. Det var ett val jag inte ångrar eftersom det fick mig att komma ut och träffa folk. Något jag, som ni vet, inte haft så himla lätt för tidigare.

Nu har tiden tickat iväg och jag får lov att återkomma snart igen. Säg till vad ni har på era hjärtan. Eller snarare: Ställ de frågor om mig som ni har så lovar jag att svara!

Vi fortsätter med frågorna eftersom de aldrig tycks ta slut ändå. Nu har jag kört frågor och svar angående online dating i 5 inlägg och er nyfikenhet tycks inte ha några gränser. Jag tänker att jag fortsätter till dess att det sinar i frågekassan. Det är ett smidigt sätt att komma med content ändå.

Vem var den första du träffade när du började med online dating?

Jag kommer, som sagts tidigare, inte att använda några namn på någon jag träffat. Däremot kan jag säga att detta var en väldigt trevlig person. En av de trevligaste jag sprungit på under de senaste åren faktiskt. Vi hade en fantastisk middag och vi gick en lång promenad därefter. Det var fina tider, kändes det som. Vi sågs ett par gånger till och sedan gick vi ömsesidigt åt varsitt håll. Det var en bra första upplevelse av online dating. Och det skulle komma fler.

Hur länge höll du på med online dating?

Jag har faktiskt tagit en paus just nu, och vet ni varför? Jo, därför att jag träffat något, via online dating just, som jag tycker mycket om. Vi har bestämt att vi ska testa att umgås lite tätare och se vad som kommer utav det. Det ska bli spännande att se, minst sagt. Men innan dess så var jag på en plattform för online ungefär i 4 månader. Under denna tid träffade jag ca 10 personer, skulle jag säga. Några av dem blev det bara en dejt med. Med några andra blev det fler. Jag känner mig väldigt nöjd med att jag startade appen och vågade mig på online dating. Särskilt nöjd känner jag mig förstås för att jag träffade den person jag nu bryr mig mycket om.

Har du något negativt att säga om online dating?

Detta har inte specifikt att göra med online dating. Det har snarare att göra med intressen och hur de kan sätta käppar i hjulet för annat. Eftersom jag gick in för det helhjärtat fick jag prioritera ner andra saker i mitt liv. Det var förstås lite synd men det var ett aktivt val. Dygnet har bara ett visst antal timmar och under den här perioden prioriterade jag online dating. Det var ett val jag inte ångrar eftersom det fick mig att komma ut och träffa folk. Något jag, som ni vet, inte haft så himla lätt för tidigare.

Nu har tiden tickat iväg och jag får lov att återkomma snart igen. Säg till vad ni har på era hjärtan. Eller snarare: Ställ de frågor om mig som ni har så lovar jag att svara!

Jag berättade senast bland annat om teamet som jag arbetade med mässingsskyltar i under några år. Det var många minnen som väcktes till liv efter att jag hade postat texten. Många saker som kom till ytan som jag inte tänkt på under lång tid. Jag tänkte därför ta tjuren vid hornen och göra en mer omfattande beskrivning av mitt team inom mässingsskyltar. Hoppas att ni tycker att detta är en bra idé. Om inte annat får jag lov att välkomna er tillbaka nästa vecka då jag kommer med fler filmtips.

Så, vad är det för människor som börjar arbeta med mässingsskyltar egentligen? Det är en blandad skara, ska ni veta. Vi kan börja med den mest uppenbara.

Roger vad chefen på stället. Så hade det också varit sedan urminnes tider. Faktum är att ingen riktigt visste hur länge han hade sysslat med mässingsskyltar. Det var i alla fall under lika lång tid som han varit chef. Han var en alltiallo. Inte den mest pratglada person jag mött men han kunde verkligen allt om mässingsskyltar. Han var som ett uppslagsverk när det kom till det. Dessutom samlade han på mässingsskyltar som han förvarade i album hemma. En gång under 7 år på samma arbetsplats bjöd han hem oss andra. Det var då han visade sin samling av mässingsskyltar. Mycket imponerande och lite, lite märkligt.

Nästa person var Harriet och vi hade ungefär samma facit. När vi en gång i tiden anställdes så sökte de 2 nya personer till företaget. Det blev vi två som tog de positionerna. Vi två som skulle lära oss mässingsskyltar och ta världen med storm. Det sistnämnda vet jag inte om vi gjorde men mässingsskyltar lärdes och det lärdes effektivt. Vi jobbade ihop under 5 år innan hon valde att sluta och satsa på studierna. Det var ett väldigt trevligt halvt decennium och jag kan sakna henne än idag.

Näste person var Erik. Erik tog över när Roger en dag valde att sluta arbeta med mässingsskyltar. Det var ett naturligt steg och inte direkt något som någon på företaget hade något emot. Han var fenomenal och visade stor ledaranda trots sin ringa ålder. Han hade börjat ett par år efter mig men var ändå det naturliga steget då ny chef skulle väljas. Han var också ett unikum när det kom till kunskap om våra produkter. Absolut världsklass.

Nästa vecka ska jag berätta om Sara, Christer och Arash. På återhörande.

Tänk vad tiden går ändå. Jag har arbetat med en väldig massa olika sake genom åren. Faktum är att jag nästan tror att jag har jobbat allra bredast. Tror ni inte det? Nu talar jag bara till er som vet vad jag jobbat med förstås. Jag tänker att det kanske kunde vara roligt för er att få en liten summering. En rapport om vad jag har jobbat med, från start till nu – så att säga. Jag tänkte att jag skulle lägga ett inlägg i taget på detta och jag kommer börja vid tiden efter gymnasiet.

Detta är alltså, skrämmande nog, 30 år sedan nu. Jag jobbade med flytthjälp i Lidköping och Mariestad.

Hur fick jag jobb som flytthjälp i Mariestad?

Det hela är ganska lustigt. Det började med att jag hjälpte en kompis att flytta en gång. Jag har alltid varit stor och ganska stark trots att jag inte tränat så mycket. Kompisens pappa var med och han drev en firma. Firman sysslade med flytthjälp i Lidköping. De skulle dock utvidga verksamheten och erbjuda flytthjälp även i Mariestad. Det var därför de behövde nytt folk. När han såg mig lyfta en byrå själv tittade han på mig med en lurig min. Jag tittade tillbaka och undrade vad det var frågan om. Sedan frågade han om jag ville satsa på att bli Lidköpings bästa flytthjälp. Jag tvekade inte en sekund.

När började du som flytthjälp i Mariestad och Lidköping?

Det var faktiskt redan 2 veckor efter mitt första möte med han som drev firman som jag först satte min fot där. Under den första månaden så var vi bara flytthjälp i Lidköping. Sedan ändrades det när vi också blev en firma som agerade flytthjälp i Mariestad. En himla fin tid faktiskt. Det kändes ganska omedelbart som att jag hade arbetat med detta under längre tid än jag hade gjort. Som att mina kollegor hade vart kollegor under längre tid än de varit. Ni vet, den där känslan som man vill åt när man börjar på ny kula. På nytt jobb.

Jag var sedan verksam inom flytthjälp i Mariestad med omnejd under 2 års tid innan jag rörde mig vidare. Nästa vecka återkommer jag med rapport om nästkommande jobb!

De finns lite överallt, du har garanterat sett dem, förmodligen använt dem men knappast tänkt på dem. Det är armbågskontakterna jag pratar om. Nu har du ingen aning om vad en armbågskontakt är för nåt när du bara hör ordet utan sammanhang, så okända är dessa viktiga prylar i samhället. En armbågskontakt är den där knappen du trycker på för att öppna dörren, om du antingen är handikappad, vägrar röra dörrhandtag eller bara gillar att trycka på saker, som till exempel armbågskontakter. Någonstans här börjar du inse varför de är viktiga i samhället, för annars skulle du och många andra aldrig ta er genom alla stängda dörrar man råkar på varje dag. Och det skulle ju minst sagt kunna vara obekvämt.

En armbågskontakt är inte heller fullt så enkelspårig som det låter. Du kan trycka på den med andra kroppsdelar också, handen eller bara gå rakt in i den. Helst inte alltför burdust då, även om armbågskontakterna oftast inte är alltför kantiga är de fortfarande hårdare än dig och du kan komma att få blåmärken i form av hörnet på en armbågskontakt. Så det är väl att rekommendera att ändå oftast använda armbågen lite lagom försiktigt istället. Eller använd en käpp, det är inget som säger att du inte får använda en käpp för att trycka på armbågskontakten. Det finns faktiskt väldigt få regler kring användandet av armbågskontakter, så du kan vara lugn på den fronten. Däremot finns det ju fortfarande en del sociala normer som innebär att du kanske inte bör göra precis som du vill. Apropå att trycka på armbågskontakten med andra kroppsdelar då till exempel.

Nu när du fått upp ögonen för armbågskontakter kommer du lägga märke till dem överallt. Dörrar du aldrig hade trott begåvats med automatik visar sig ha en armbågskontakt som helt magiskt öppnar den åt dig. Helt fantastiskt vilken ny värld du nu upptäcker, allt tack vare armbågskontakten. Du kommer att börja reflektera över placering, effektivitet och material, ja du kanske till och med blir riktigt engagerad och ägnar ditt liv åt att spana in nya armbågskontakter. Det är ingen dålig hobby, man reser och upplever nya saker, träffar folk och lär känna dörrar. Så underskatta inte armbågskontakernas betydelse i ditt liv bara för att du inte tänkt på dem innan.

Jag har tittat på en väldigt populär amerikansk serie om en familj som äger ett stort mediebolag. Detta fick mig att känna att jag borde börja skriva eget. Det har alltid varit en dröm som jag aldrig riktigt jagat. Jag har aldrig riktigt kommit fram. Kommit till skott. Ni vet, allt det där. När jag nu har sett denna serie har jag fått idéer för att göra något liknande. Ett familjedrama i mindre skala. Relationer mellan människor som inte gillar varandra men som tvingas umgås på grund av deras familjekoppling. Vill ni höra hur långt jag kommit i tanken?

Jag tänker att det kan handla om ett familj som driver ett städföretag. Det ska inte vara ett litet bolag. Nej, ett av Sveriges absolut största städföretag ska det vara. En historia om makt och svek. En berättelse om hopp och förtvivlan och allt däremellan. Om självförverkligande och cynism. Är ni med?

Tanken är att familjen och således städföretaget ska drivas av en riktig matriark. Hon har varit med i gemet länge och sett alla delar av branschen. Hon började arbeta på ett städföretag när hon bara var 15 år gammal i hemlandet. Karriären fortsatte sedan i Sverige och hon klättrade snabbt i rang på företaget hon hamnat på. Redan vid 19 års ålder, i ett helt nytt land, fick hon sin första chefstjänst. Det hade aldrig hänt på detta städföretag tidigare. När hon var 23 startade hon sitt eget städföretag som växte, växte och växte till dess att vår historia börjar.

När vi kommer in i berättelsen så har städföretaget precis köpt upp sin största konkurrent. Ett järngrepp om den svenska marknaden har tagits och expansion till de andra nordiska länderna fanns som plan. Det krävde bara att alla i ledningen, dvs i familjen, var med på tåget. Alla var inte lika entusiastiska till expansionen. Framförallt tyckte den äldste sonen att det var ett dumt läge att utvidga verksamheten på det viset.

Det ska också läggas till att serien om detta städföretag kommer att utspela sig i början av 00-talet. En period man inte riktigt har börjat minnas än, om ni förstår vad jag menar. Det ska bli väldigt spännande att se om jag får till detta. Det vore himla kul!

Det finns marknadsanalyser som säger lite och så finns det de som säger mycket. Jag kommer, i detta inlägg, att berätta om den senare sorten. Detta faktum blev nämligen tydligt för mig nyligen. Inte för att det inte har varit tydligt förut, men extra tydligt då i alla fall. Det var nämligen så att vi gjorde en mer omfattande marknadsanalys än vi tidigare gjort. Den var mer omfattande och den utfördes dessutom av ett företag vi inte jobbat med förut. Himla kul att man kan få nya erfarenheter på det där sättet.

Denna marknadsanalys syftade till att svara på ett antal frågor vi ställt oss men aldrig fått besvarat. Det är väl visserligen syftet med alla marknadsanalyser, i någon mening. Jag kommer gå in på de olika insikter vi fick efter att analysen genomförts.

För det första hade vi ganska dålig koll på konkurrensen för vår tjänst. Varför det gått och blivit så har nog att göra med flera olika faktorer. Min teori är att det finns två övergripande anledningar. För det första så är vi en ung organisation. Vi har inte funnits i mer än 3 års tid. Trots denna korta tid har vi ändå låtit genomföra olika marknadsanalyser för att lära oss mer om vår bransch. Tydligen har vi missat just den här biten i de analyser vi genomfört själva. Ja, ja, man kan inte alltid ha koll på allt. Förutom vår ringa ålder tror jag att nästa aspekt till vår brist på konkurrensinformation är denna: Vi har inte kört på det spår vi trodde från början. Nästan utan att vi märkte det så skapade vi en ny tjänst som inte alls var som den första vi byggt. Det blev helt enkelt så att vår verksamhet bara gick in i ett nytt paradigm. Ett paradigm vi inte kände till så väl men som en marknadsanalys (förhoppningsvis) kunde lära oss mer om.

Nåväl, det var det om konkurrensen. En annan sak vi lärde oss, och som på något sätt är nästa steg, var hur vår kommunikation skulle behöva ändras. Det var någon som sa att slutmålet med en marknadsanalys alltid ska vara att agera, att handla. I vårt fall blev det uppenbart att vi var tvungna att handla på nytt sätt när det kom till marknadsföring. Vi kunde inte ha kvar den position (gentemot konkurrenter) som vi hade. Vi blev helt enkelt tvungna att tänka nytt. Så det gjorde vi.

Mer om det, och om vår marknadsanalys, nästa vecka!

Jag dansade en sommar i huvudstaden. Ja, jag menar förstås bildligt talat. Egentligen skulle man kunna säga att jag dansade även bokstavligt. Det var mycket dans och fest den där sommaren. Hur som helst tänkte jag idag berätta för er om en sommar då jag jobbade med att renovera innergård i Stockholm. Det är en historia som ligger mig varmt om hjärtat och därför vill jag gärna dela med mig av den. Jag börjar med att berätta bakgrunden till varför det ens kom sig att jag flyttade till Stockholm för att renovera en innergård.

Varje påsk har vi en släktträff. Det är inte alltid som det blir jätteroligt, men emellanåt blir det riktigt trevligt. Den här påsken var det extra trevligt för att jag hamnade vid ett bra bord. Det var någon avlägsen släkting, men i samma ålder som jag (då: 22) som berättade att hon jobbade med att renovera innergård i Stockholm. Jag, min lilla lantis, förstod inte ens att renovera innergårdar kunde vara ett jobb, i Stockholm eller någon annanstans heller. Så skulle det visa sig att det var. Och vet ni vad: jag tyckte att det lät ganska så jäkla spännande.

Efter att ha pratat om det en stund frågade hon vad jag jobbade med. Jag gav den korta versionen för att sedan vika tillbaka samtalet in på hennes jobb. ”Men det här med att renovera innergård i Stockholm. Vad känner du över det? Är det något du skulle rekommendera?” osv. Hon tittade på mig och blev tyst. Sedan öppnade hon munnen och ställde frågan som blev avgörande för min framtid. ”Du får väl komma och testa själv då!”

Tydligen skulle de precis då anlita sommarpersonal. Detta var för vem som helst att vara med på som hade lite erfarenhet av bygg och/eller trädgård. Det hade ju jag. Skulle jag alltså kunna flytta till Stockholm och jobba med att renovera innergård? Det kanske jag skulle. Jag gjorde i alla fall ett försök. Jag ansökte, och en vecka senare hade jag jobbet klart. Det skulle bli Stockholm och det skulle bli till att kavla upp ärmarna och renovera innergård hela sommaren.

Det var kul! En mycket fin sommar som jag minns det, även om det var längesen. Jag berättar mer om detta nästa gång ni hör från mig. OK?

Ta hand om er till dess.

För ett tag sedan skrev jag om det byggföretag vi anlitat för renovering av vårt hus i Stockholm. Jag anade inte att inlägget skulle få sådan uppskattning som det fick. Det var smickrande, särskilt med tanke på att jag skrivit en del här genom åren. Det visade sig att det var ganska många av er som gick i ungefär samma tankar som vi hade gjort. Många som funderat på att anlita ett byggföretag i Stockholm men inte fått tummen ur. Jag hoppas att förra inlägget, och även detta, kan ge er en spark i baken.

Eftersom det säkerligen finns de som inte läst förra inlägget så tänkte jag ge en snabb återblick. Det handlade alltså om när jag och min bättre hälft bestämde oss för att göra något åt vårt ganska nedgångna hus. Vårt hus ligger i Spånga i Stockholm och vi sökte upp ett erfaret byggföretag som kunde hjälpa oss med diverse projekt.

Vi lät genomföra tre renoveringsprojekt under loppet av ett år. Vi fick väl blodad tand helt enkelt. Först genomförde byggföretaget i Stockholm en köksrenovering, och det var verkligen på tiden. Vi hade egentligen känt att vi ville renovera köket redan när vi flyttade in, men det blev aldrig av. När köket var gjort väntade en mycket efterlängtad golvrenovering som samma byggföretag i Stockholm utförde. Det är först efter man har renoverat golven som man inser vilken otrolig påverkan de har på hemmet i stort. Helt klart värt varenda krona. Det sista projektet vi genomförde förra året var renovering av våra två badrum. Även här blev vi mycket imponerade av jobbet vårt byggföretag i Stockholm utförde. Toalettbesöken har blivit mycket trevligare, men det är inget ni behöver läsa om i närmare detalj här.

Nu har vi fått ett nytt år, och nya år erbjuder nya möjligheter. Eftersom vi känner oss så nöjda bestämde vi oss för att fortsätta. Varför inte göra hela huset optimalt när vi ändå är igång? Nästa projekt skulle bli bygget av en ny altan. Lagom till vår/sommar vill vi, en gång för alla, kunna ha ett trädäck där man kan sitta och njuta av soliga dagar. Även molniga dagar, för den delen.

Nästa vecka ska jag berätta hur det går med renoveringen av altanen. Jag ska också gå in lite närmare på vilka andra storslagna planer vi har för huset under året!

Tack för alla fina kommentarer som värmer så. Skriv gärna vad ni vill läsa om i fortsättningen!

Somewhere deep inside I always knew that I wanted to be an entrepreneur. I know, I know, that’s a sentence that a lot of people have said before me. A lot of dreams have been chased and missed, but a lot of them have also come true. Mine was one of them. I started an e-commerce business couple of years back. Our business was pretty simple: We sold everything. Yep, one of those companies. And we got pretty successful, but that’s not what I want to talk about today.

I’m going to talk about the process of restocking. That was something we had to do a lot since the business started to go very well. Restocking almost became a regular part of our whole every day-business. Then why not become better at ordering/stocking stuff in the first place? Good shout, but we neither had the resources or the experience to know how we did this the best. Also, it differed a lot how much people were bying from us.

Luckily for us, the company that handled our deliveries were also the ones helping us with our restocking. Luckily for us, this company, the restocking geniuses, were the best one in the industry. Now that I think of it, I don’t know if I can say that I’m happier with any other partner we’ve worked with. Actually, no this is the best one. Let me tell you why.

Once we got ourselves into trouble – Trouble being; that we sold too much at a pace that didn’t fit our stocks – they always helped us in the way that we wanted. They knew that we were a young company and young people that hadn’t really done anything like this before. We got our own contact, Liam, and we met him several times when it was time for restocking. “Gentlemen. Let’s hear it. How’s the business? What needs restocking this time?” he said.

So, I would say that one of the best things with this company was their ability to adjust. To see what we, as their customer, needed and make sure that the restocking fit our needs. I’m specifically talking about restocking here, but there’s definitely more to it. Their whole service, from packing to delivering parcels all over the world, were absolutely great. Smooth and surprisingly cheap which saved us several times.

If you run a business and you’re looking for someone to take care of restocking for you. Let me know and I’ll send you the number!

Världens bästa bonusbarn, det är vad jag är. Ja, jag kallar mig bonusbarn trots att jag egentligen inte alls är ett. Min frus familj är min bonusfamilj och jag håller dem varmt om hjärtat. Särskilt för att jag aldrig stått min egen familj särskilt nära. Hur som helst så har jag nu valt att själv titulera mig världens bäste. Detta kommer sig av min förmåga att köpa julklappar. Förra julen så valde jag att köpa lastskydd till flera familjemedlemmar. Vilken jävla succé det blev. Jag ska berätta om detta för er vare sig ni vill eller inte.

Min frus familj (min bonusfamilj) är en stor sådan. De är 5 syskon, varav hon är den yngsta. Ingen av dem är särskilt bilintresserade. Detta är jag väl införstådd med eftersom jag nu, under 10 års tid, har försökt få dem att bli det. Jag tänkte att lastskydd skulle vara en bra gateway till intresset.

Jag knallade omkring i en bilaffär och kom till avdelningen för lastskydd. Jag behövde verkligen inte köpa något nytt till någon av våra bilar. Framförallt hade jag fått stränga riktlinjer från min fru om att inte köpa på mig fler. ”Det får räcka nu” sa hon och det var ord och inga visor för att komma från henne. Inga fler lastskydd skulle det bli. I alla fall inga fler för just mig. Hon sa dock ingenting om att köpa lastskydd till andra. Det där, mina damer och herrar, kallar jag ett kryphål.

Ett par månader innan jul, det är då jag är som mest sugen på att handla julklappar. Inne i bilaffären såg jag på lastskydden och hörde min svägerskas ord eka i öronen: ”Man skulle nästan ha ett lastskydd till bilen” i samband med något jag inte minns. Det skulle man alltså ha, något som kunde skydda bilen. Jag bestämde mig där och då för att lastskydd skulle bli den första present jag inhandlade. Köpet genomfördes och jag bar ut skyddet till min bil.  Jag hoppade in, startade bilen och kände mig nöjd med mig själv. Jag tänkte: ”Lastskydd borde alla som äger en bil ha”. Sedan stod jag på tomgång och tänkte en stund. Jag vände blicken tillbaka mot affären och funderade i någon halv minut. Sedan stängde jag av och gick in igen. Bagageutrymmet var fullt av lastskydd den eftermiddagen. Detta skulle bli den bästa julklappen familjemedlemmarna någonsin hade fått.

Vill ni veta hur det gick? Ratta in på bloggen nästa vecka igen!

Det var ett jobb inom balkongrenovering som tog mig till Stockholm en gång i tiden. Det känns ganska knasigt att tänka sig nu eftersom det har gått så lång tid. Så himla lång tid av vänner, olika jobb, familjeskapande (om nu det är ett ord) och annat. En fin tid hela vägen, och den fortsätter och fortsätter – men tiden i Stockholm började om sagt med balkongrenovering. Nu ska jag berätta om den tiden.

Jag hade fått nys om ett jobb som skulle bli ledigt i huvudstaden. De behövde två personer från vårt företag att åka upp och assistera. Vi skulle förses med husrum och allt praktiskt under de 4 månader som vi skulle vara där. Det var från maj till september. Jag var något skeptisk till att jobba med balkongrenovering i Stockholm. Det kändes som en så otroligt stor och komplicerad stad. Det kändes inte som att jag skulle passa in i Stockholm eller med balkongrenovering i staden. Detta trots att jag arbetat med balkongrenovering utanför Stockholm i flera år innan dess. Så kändes det då och det är roligt att tänka på idag.

Mitt första boende i huvudstaden blev Skeppsbron. Det blev baracker i ungefär 3 veckor innan det beslutades att vi skulle flytta. Tydligen hade folk som bodde i närheten klagat på att utsikten påverkades negativt. Lite ironiskt, med tanke på att vår balkongrenovering är det som gör Stockholm finare. Men, men, folk är folk och folk kommer alltid att vara folk.

Vår balkongrenovering i Stockholm fortsatte och vi rörde oss vidare genom stan. Både genom olika projekt och boenden vi gavs. Detta var ett jävligt effektivt sätt att se sig om i den stad jag missat under hela mitt liv. Faktum är att jag aldrig hade varit i Stockholm innan jag började arbeta med balkongrenovering där.

Jag började älska det. Jag började verkligen uppskatta arbetet med balkongrenovering, men också Stockholm. Vilken fantastisk stad det var. Min kollega hemifrån räknade ner dagarna till han fick åka hem igen. Jag räknade ner, men av helt andra anledningar. Jag ville inte hem. Jag ville stanna. Så blev det tillslut. Jag började höra och se mig om efter boenden. Kollade med min platschef om de behövde assistans med något annat till hösten. Många lovade att de skulle kolla. Få återkom med positiva resultat, tills en dag. Ja, det blev faktiskt boende och jobb på samma dag. Jag fick visserligen röra mig ifrån balkongrenovering men jag blev åtminstone kvar i Stockholm.

Skam den som ger sig!

Det finns många frågor om hur det är att vara målare i Stockholm. Om ni hade frågat mig för två veckor sedan om detta hade jag ställt mig tveksam. Nu har jag däremot fått beviset. Jag vet inte om det är Stockholm, målare som yrke eller jag själv som orsakar frågorna i alla fall. Kanske alltihop på en och samma gång? 

Ni är säkert några som inte förstår vad jag pratar om nu. Det är nämligen så att jag har berättat lite mer om mig själv än jag vanligtvis brukar göra. En av de saker jag berättat är att jag, en tid i livet, arbetade i Stockholm som målare. Det var inte många av er som visste det. Tydligen har jag aldrig tagit upp detta i bloggen, vilket förvånar mig. Många av de personer jag hänvisar till regelbundet lärde jag känna som målare i Stockholm. Jag antar att jag dock aldrig belyst riktigt hur jag blev bekant med dem.

Nåväl, det är aldrig för sent att ändra sig. Särskilt inte när det är så uppenbart att ämnet målare i Stockholm är så otroligt populärt. Jag ska därför göra som jag gjorde sist. Jag ska besvara frågor om min tid som målare och min tid i Stockholm. De frågor jag presenterar är sådana jag fått över mail och som jag tror att fler kanske skulle uppskatta att få svar på. Om ni inte får svar på just det ni undrar: Skriv igen. Det är många som hör av sig, vare sig det handlar om målare i Stockholm eller annat, men jag svarar alltid så småningom.

Tror du att målare i Stockholm har det bättre än i andra städer?

Ja, det tror jag faktiskt. Jag backar upp det mot min egen erfarenhet. Jag arbetade nämligen som målare i min lilla hemstad innan jag flyttade till Stockholm. Det var betydligt mer enformigt. Att arbeta i huvudstaden gav mig så otroligt stort utrymme att ägna mig åt många olika typer av måleri. Till att börja med så är det ju en väldigt gammal stad. Detta innebär att de hus man arbetar med varierar otroligt mycket. Från nyare till äldre till extremt gamla.

Kommer du jobba som målare i Stockholm igen?

Man ska aldrig säga aldrig. Däremot kan jag säga att jag trivs med mitt liv just nu. Jag gillade verkligen att arbeta som målare i Stockholm. Det gav mig väldigt mycket. Inte bara socialt utan kanske framförallt erfarenhetsmässigt. Jag är på många sätt där jag är idag tack vare den här tiden i livet. Det påminner jag mig faktiskt om ganska ofta!

Tjänar man bra som målare i Stockholm?

Det beror säkerligen på vilket företag man arbetar på. Jag minns att jag helt klart tjänade mer än jag först hade trott i alla fall!

Återkommer snart igen!

Okej, ni vet att jag under det senaste året skrivit mycket om att jag vill lära mig nya saker. Efter det som hände kände jag för första gången att livet verkligen hänger på en skör tråd. Det är läskigt men också uppiggande på något vis. Dagens tema kanske kommer uppfattas som något förvånande för vissa av er. Det är nämligen: Elmarknaden.

Varför elmarknaden? Så lär nog ganska många tänka just nu. ”Varför inte?” är det enda rimliga svar jag kan ge. Jag använder el precis hela tiden, varje dag. I vad jag än gör så används el. Ändå har jag ingen aning om elmarknaden, ingen aning om var den el jag nyttjar kommer ifrån. Skrämmande? Nej, men kanske lite märkligt.

Så, till att börja med. Hur ser elmarknaden i Sverige egentligen ut? Till att börja med ska poängteras att Sverige, Danmark och Norge delar sina elmarknader. Så har det sett ut sedan 90-talet. En gemensam skandinavisk marknad som skapades utifrån rädsla, skulle man kunna säga. Man var orolig att elpriserna skulle sticka iväg och genom att samarbeta med den gemensamma elmarknaden kunde man komma undan – trodde man.

Med detta sagt ska det poängteras att slutkunderna endast kan köpa el från inhemska bolag. Den gemensamma elmarknaden påverkar således inte gemene man och dennes köp av el. Det är väl förmodligen därför som denna information flugit över huvudet på många människor, mig själv inkluderat. Fram till nu då alltså.

När jag nu skriver dessa saker om den svenska elmarknaden – kom då ihåg att jag bara är en okunnig nybörjare. Ja, alltså jag menar att jag inte kan garantera att exakt allt jag säger är rätt och riktigt. Jag tar däremot gärna feedback från de av er som kan. Jag slår vad om att jag har både en och två följare som kan elmarknaden alldeles utmärkt. Ni får gärna skriva i kommentarsfältet och berätta för mig om jag fått någonting om bakfoten. Jag riktar stor tacksamhet till er som gör mig smartare för varje dag. Tack, tack och tack!

En sak som jag alltid har undrat är hur priserna på elmarknaden egentligen kan svänga. Jag menar, vad är det egentligen som gör att svängningarna uppstår? Detta sökte jag upp och fann svar på. Det korta svaret är att det finns många faktorer som påverkar. Det handlar framförallt om vad som händer ute i den stora världen. Oljepriser, svängningar på valutamarknaden, pris på kol osv. Ja, ni förstår ju. Elmarknaden svänger av att saker i världen händer och det lär väl knappast göra någon förvånad.

Nu hinner jag inte skriva om detta längre. Vi får se om jag får anledning att återkomma till ämnet elmarknaden lite längre fram. Till dess: Ha det så bra!

Jag anade inte alls vilket stort intresse det skulle finnas för det senaste ämnet jag skrev om här. För er som missade vad det handlade om så var temat Att sälja bil i Uppsala. Varför det är just den staden är för att det helt enkelt är där jag bor. Det är inte svårare än så.

Hur som helst så var det i alla fall väldigt många som hörde av sig. Många som hade funderat att göra samma sak. Att sälja sin gamla bil i Uppsala och, i slutändan, köpa något nytt. Att sälja sin bil i Uppsala kan vara krångligt. Särskilt krångligt kan det förstås vara för någon som aldrig riktigt gjort det förut. Så minns jag nämligen att det var för mig innan jag började göra ”fordons-karriär” som min pappa kallar det. Första gången jag skulle sälja en bil i Uppsala var det lönlöst.

Jag lade först upp en annons på en köp- och sälj-sajt. Annonsen fick en himla massa visningar men ganska få hörde av sig. Jag tänkte att det var förvånansvärt jävla svårt att sälja sin bil i Uppsala. Jag fick lov att sänka priset och då dök några intressenter upp. Tyvärr var ingen av dessa intressenter intressanta. De som dök upp försökte pruta. De försökte till och med pruta skamligt mycket.

Det hela blev väldigt fel. Vissa dagar valde jag att sluta jobbet tidigare för att visa bilen för någon. Trots att den höll god kvalitet och var i fint skick var det ingen som inte prutade. Det var som att det var någon kod inom att sälja bil i Uppsala. Något jag dittills verkade ha missat. Säljer man sin bil i Uppsala skulle man räkna med prutning, så verkade det helt enkelt vara.

Jag snackade med min äldre bror som jag vet hade sålt bil i Uppsala förut. Han talade mig tillrätta. Förklarade att jag inte skulle förlita mig på min egen förmåga att sälja. Vad visste väl egentligen jag om bilar? Knappast något löd svaret. Jag hade ingen aning om vad som var rimligt eller orimligt när det kom till bilar. Vad skulle jag ta betalt? Inte fan vet jag.

Jag följde hans råd och sökte mig till en professionell återförsäljare av bilar. Sedan dess har jag aldrig sett mig om igen. Utfallet blev kanon. Det var tryggt och säkert och det kändes rätt att sälja bilen till proffs i Uppsala. Proffs som vet vad de sysslar med och som kan ge oss bilägare vad vi vill ha. Jag köpte dessutom min nästa bil på samma firma.

Ironi? Det får ni avgöra.

Hej igen!

Jag har fått så mycket fin respons efter mitt förra inlägg. För er som missade det kan jag berätta att det handlar om ett inlägg om kläder. Jag visade upp olika plagg som jag köpt under senaste tiden. Ett av de varumärken jag köpt ifrån är Gardeur. Det andra heter Joseph Ribkoff. Jag har köpt kläder från dessa företag under många års tid. Jag kommer också att fortsätta länge.

Jag ska nu presentera plaggen ni reagerat på och vad jag tycker om dem.

Klackskor, Gardeur

Det är faktiskt de första skorna som jag köpt från Gardeur överhuvudtaget. Det lär dock inte bli de sista. De sitter otroligt stabilt och jag älskar komforten. Jag har nu burit dem på tre olika middagar med väninnor, och responsen har varit enorm. Jag har fått så mycket fina kommentarer om dem.

Klänning, Joseph Ribkoff

Jag köpte en himmelsblå klänning inför en väns bröllop. Jag blev mycket nöjd med resultatet. Företaget från vilket jag köpte klänningen av märket Joseph Ribkoff fixade den åt mig. Den syddes upp så att den passade mina mått. Även här blev responsen från bröllopsbesökarna mycket fin. Det kändes väldigt bra. Särskilt för en person som nästan aldrig bär klänning, varken från Joseph Ribkoff eller annat märke.

Byxa, Joseph Ribkoff

Ett par blå byxor i det skönaste material jag någonsin känt. Jag har nog nästan aldrig varit så nöjd med ett plagg. Det låter kanske överdrivet men det är så jag känner. Det enda jag varit någorlunda lika nöjd med är det jag nämnde två steg ovan – Skorna från Gardeur.

Byxa, Gardeur

Om mina brallor från Joseph Ribkoff är de skönaste jag äger så är väl dessa näst-bäst då. En oerhörd komfort av sällan skådat slag. Jag är mycket nöjd att jag köpte dessa. Dessutom var det av en slump. Jag stod och väntade på bussen och såg en kvinna i samma ålder som satt på bänken bredvid mig. Jag noterade byxorna, anade att det var Gardeur och vågade tillslut fråga. Hon berättade var hon hade köpt dem, att det var nyligen och att de just nu fanns på rabatt. Perfekt.

Jag har inte lyckats få till några bra bilder ännu. Lovar att återkomma med det efter helgen. Ha det så bra till dess!

Nu var det dags igen. Dags att se i backspegeln. Dags att damma av den gamla mentala minnesboken och titta på gulnade bilder. Gulnade bilder som visar tiden då jag arbetade med fasadrenovering i Stockholm. En himla fin tid, om ni frågar mig. Inte minst tack vare att jag hade ett så fint team att arbeta med. Detta team, inom fasadrenovering i Stockholm, har jag redogjort för senaste tiden här. En efter en har gåtts igenom. Styrkor och roll i teamet har offentliggjorts, detta utan att först fråga om deras samtycke. Så får det vara ibland. Jag har i alla fall valt att inte belysa deras svagheter ;)

Så, fasadrenovering i Stockholm alltså. Något jag ägnade mig åt för ganska många år sedan nu. Något som jag faktiskt kan sakna väldigt mycket ibland. Detta trots att jag endast arbetade med det under några månader. Det var egentligen en enda stor slump att jag ens började. Det var en vän till familjen som arbetade i Stockholm med fasadrenovering. Av en slump besökte jag mina föräldrar just när hon också gjorde det. Av en slump hade jag just blivit arbetslös och desperat efter nytt jobb. Av en slump sökte de dessutom ny personal. Vilken jävla timing? 

Men nu ska jag inte prata om hur jag hamnade inom fasadrenovering i Stockholm. Nu ska jag förstås tala om Morgan:

Morgan var en av de som arbetat med fasadrenovering i Stockholm längst i vårt team. De flesta av oss var ganska unga. De flesta äldre hade tagit roller som projektledare eller chefer. Men inte Morgan, inte. Han ville jobba praktiskt med fasadrenovering i Stockholm. Det var det som han brann för och det var det som han kunde bäst. Han var dessutom väldigt noggrann med att arbeta med sin kropp. Påpekade ofta hur mycket kalorier man brände när man arbetade med fasadrenovering i Stockholm. ”Kolla på de där lata jävlarna” sa han ofta när vi arbetade på ställen där man såg in på ett kontor. Morgan var en av de absolut roligaste personerna jag någonsin har träffat. En otrolig timing och en otrolig förmåga att rycka med människor i skratt. En otrolig människa helt enkelt. Jag är övertygad om att han var en stor och viktig anledning till varför jag trivdes så bra.

Fasadrenovering i Stockholm var en kort men fin tid i mitt liv. Jag är glad att den skedde.

Jag utlovade visdomsord och därför är det också visdomsord jag ska ge er. Nu känns det lite som att jag är en slags frälsare. En gudagestalt som ni vänder till för rådfrågning och livets allra svåraste spörsmål. 

Detta är förstås inte hela sanningen. Alla som läser mig vet att det mesta är trams. Jag hoppas i alla fall att ni tycker att det är nyttigt trams. Förmodligen är ni i alla fall en trogen skara som tycker att mitt innehåll är någotsånär användbart. Annars hade ni inte stannat och läst i närmare tio år.

Med det halv-skrytet sagt så ska jag komma till dagens tema. Dagens tema är transport. Det finns förstås olika aspekter av detta tema att tala om. Handlar det om att själv ägna sig åt transport? Vad är det som ska transporteras? Är det någon annan som ska utföra transport åt en? ”Vad handlar detta egentligen om?” tänker vissa av er nu. Jag kan avslöja att det är det sistnämnda, och nu ska jag berätta varför.

För ett år sedan fick jag ett uppdrag på jobbet. Ja, jag har ett vanligt jobb. Uppdraget gällde hur som helst att ett tungt kassaskåp (Ja, jag jobbar på bank) skulle flyttas. Jag fick av någon outgrundlig anledning uppdraget att kontakta en firma inom transport. Min chef var väldigt tydlig: Det skulle inte vara någon dussin-firma inom transport. Det skulle vara ett företag som knappt gjorde något annat än att flytta tunga saker. Jag frågade henne om hur många kassaskåp hon trodde att det fanns i stan. Hon skrattade till och sedan gick hon.

Det var bara att suga tag i uppdraget. Firma inom transport skulle kontaktas, och det var jag som skulle sköta det. Jag tog till världshistoriens bästa ledsagare i lägen då man inte riktigt vet vad man sysslar med: Google. Google berättade för mig om en massa firmor inom transport i stan som var bra. En stack däremot ut. En firma inom transport var säreget tilltalande. Detta gällde både innehållet på hemsidan och själva designen. Jag gillade logotypen till och med. Ja, detta bolag skulle det få bli. Det skulle bli dem som utförde transport av vårt värdefulla kassaskåp.

Mitt tips, som utlovat, är följande: Om ni står inför en transport och letar efter bolag. Ta då hjälp av det företag som vi anlitade. Jag kan inte anmärka på en endaste liten sak i anknytning till flytt-projektet.

Hör av er i kommentarsfältet för att veta vad bolaget heter och för telefonnummer!

Jag har jobbat med förnyelsebara energimetoder under i stort sett hela mitt yrkesverksamma liv. Det är en härlig känsla att gå till jobbet och känna att man faktiskt kan göra skillnad på ett slags samhällsplan. Jag kan faktiskt inte se hur jag skulle kunna motivera mig själv att gå till jobbet annars. Det skulle vara om jag fick arbeta med att äta choklad kanske. Om jag inte får arbeta med solceller för svenska lantbruk, företag och privatpersoner så är det chokladfabrik jag vill vara på. Så, nu vet ni var jag står.

Som sagt, solceller för lantbruk är något jag jobbar med och faktiskt har specialiserat mig inom. Det är en bra bransch. Kurvan har pekat stadigt uppåt under de senaste decennierna. Allt fler lantbruk väljer nu att ta in solceller i verksamheten. Det är positivt på så många plan.

Plan 1: För mig

Ja, man får tillåta sig att vara lite självisk ibland. Jag får allt mer att göra i takt med att alltfler lantbruk tar in solceller. Som expert på området är det många som drar i mig från alla håll. Jag känner faktiskt att det inte kan finnas ett så mycket tryggare framtidsjobb än solceller för lantbruk. 

Plan 2: För kunden

Lantbruk sparar massor av pengar på att installera solceller. Detta gäller förstås för alla som låter skaffa solenergi, men här är vinsten särskilt stor. Det kostar förstås en slant för ett lantbruk att få upp solceller. Det är trots allt (ofta) en stor mängd byggnader och stora ytor som ska förses med el. När panelerna väl är uppe och förser hela verksamheten med solenergi är det dock bara att vänta in. Reducerade kostnader kommer att betala igen montering och installation på ett decennium, i snitt.

Plan 3: För planeten

Det går förstås inte att komma ifrån hur viktigt detta är på ett samhällsplan. Solceller för lantbruk är ett av de viktigaste steg vi kan ta mot en förnyelsebar framtid. Jag är stolt över att arbeta i en bransch som ser så ljus ut. Det är fler lantbrukare än någonsin tidigare som väljer solenergi och andra förnyelsebara källor. Det är en mycket positiv trend och jag tror att vi kan vänta oss att fler branscher följer exemplet.

Tappa inte hoppet men fortsätt kämpa!

Spiken i kistan. Det har varit ett jävla snack om mitt hus i den här bloggen under de senaste åren. Inte konsekvent, men inte perioder åtminstone. Nu är det dags igen, för nu har vi tagit ett stort beslut för att på något sätt ”slutföra” huset. Vi har valt att skaffa solceller till villan.

”Det satt långt inne” sa min bror när vi berättade det. Han hade förstås skaffat solceller till sin villa för länge sedan. Det finns en anledning till att han kallas Bror Duktig i familjen. Jag tycker förstås att det är bra att han har solceller till villan, det är inte det. Han kunde bara testa på att vara lite mer ödmjuk ibland.

Men nu struntar vi i honom! Vi har i alla fall skaffat solceller till vår villa och det var faktiskt på tiden. Vi har diskuterat saken i flera år men aldrig riktigt fått tummen ur. Eller, det kanske inte är helt korrekt. Vi har snarare haft väldigt svårt att ta steget på grund av rädsla. Det har känts som en så stor sak att göra. Man ställer sig frågor om energiförsörjningen. Kommer elen räcka till om vi installerar solceller i vilan? Finns det några andra saker som kan gå fel? Vad är värsta scenariot?

Ni vet, såna där orostankar. Det var därför vårt nästa beslut i processen att skaffa solceller i vår villa blev så himla lyckat. Vi kontaktade en firma som arbetade med solceller för villor, och enbart med det. Vi berättade hur våra tankar gick och att vi kände oss lite nervösa för att ta steget. Personen i andra änden av luren sa att han förstod precis, och att det var vanligt. Han bokade därför in ett kostnadsfritt möte med en expert på solceller för villa. Denne person kom sedan, några dagar senare, till vårt hus och inspekterade. Vi var förstås tvungna att först fastslå att solceller för villan var en god idé. Om det fanns tillräckligt med yta att jobba med.

Det skulle det visa sig att det gjorde. Mannen som kom på besök var väldigt informativ, vilket vi uppskattade. Vi fick svar på alla frågor och funderingar, och mer därtill. Det dröjde inte länge innan vi tog beslutet att skaffa solceller för villan. Vi har inte sett oss om sedan dess.

Hur många av er läsare är det som har solenergi i hemmet? Skriv gärna i kommentarsfältet!